Men hur ser det egentligen ut när någon gör det? Väljer att jobba deltid, jobbar varsomhelst ifrån eller kanske jobbar med något som inte verkar vara ett jobb? Struntar i normer som att gifta sig, skaffa barn, bo på ett ställe. Väljer att resa istället för att plugga, bli cirkusartist eller sparar alla pengar istället för att resa/köpa/bo som andra. Vad händer när någon vill gå en annan, egen väg?
[insert]
[/insert]
Jag har ju inte gjort något revolutionerande som att dra iväg med en resande cirkus – men jag får ibland försiktiga frågor eller inlindade förmaningar om hur jag valt att lägga upp mitt arbetsliv när jag berättar att jag jobbar ungefär halvtid. Eller att jag vill jobba med lite allt möjligt och inte välja en sak. Det kan komma tveksamma blickar när jag pratar om mina drömmar om att leva närmre naturen på bekostnad av heltidsjobb & massor av prylar. Och det finns andra val jag gjort tidigare som stött på patrull och frågor.
Jag kan tänka mig hur andra som gör mer radikala val får jobba med frågor och motargument från omgivningen.
Jag tror att psykologin bakom det här är varierad, men förutom de fall där någon helt enkelt tycker att man är skvatt galen, så tror jag tror mig kunna uttyda några huvudmekanismer;
- Rädsla – i de fall det är någon nära oss så är det ju kanske skrämmande att den personen gör en förflyttning. I värsta fall kan den ju föra den personen bort, ifrån oss. Och det finns ju forskning på att vi instinktivt har ett inbyggt motstånd till okontrollerbar förändring. Man tror att man vet var man har någon och så plötsligt händer något och den naturliga reaktionen blir otrygghet, vilket kan uttrycka sig i negativa eller ostöttande kommentarer av bara farten.
- Avundsjuka/missunnsamhet – den gamla hederliga känslan som ingen vill kännas vid men som nog rider många av oss lite oftare än vi vill erkänna. Att se någon bryta mot normer som man själv kanske känner sig fast i kan ju vara jobbigt.
- Osäkerhet – är man osäker på sig själv och sina egna val kan det vara jobbigt att konfronteras med andras och behöva belysa sina egna. Enklare då att kritisera och slippa genomlysningen.
Vad ska man göra då? Jo, här tror jag att en beprövad metod kan funka när den där plötsliga lusten att kritisera eller motargumentera sätter in; fake it til you make it. Skapa en nolltolerans mot att kritisera andras val (så länge de inte är farliga, olagliga eller drastiskt påverkar din egen situation såklart) av ren reflex. Bara för att man inte tycker att det är bra/rätt/rimligt så betyder det inte att ingen annan kan göra det. Och jag tror att efter ett tag så ger det en positiv effekt för en själv att unna andra att göra som de vill.
Kom ihåg också att bara för att någon gjort ett annat val än ens eget och pratar varmt om det, så innebär det inte att de ser ner på eller kritiserar ditt val. Om du är nöjd där du är – sitt lugnt i båten, och förstå att andra har valt andra båtar utan att vilja sänka din.
Jag tror det är viktigt att rannsaka sig själv – hur reagerar jag oftast när någon i min omgivning gör en förändring eller går helt emot vad konventionen säger? Reaktionen kan berätta mycket om dig själv. Jag har gjort det här själv. Ta för vana att försöka förstå, stötta, uppmuntra. Framförallt – låt dig inspireras!
Jag har själv upplevt alla de tre ovan känslorna såklart. Och jag upptäckte att i de flesta fall så handlade det egentligen om mig. Men nu när jag hör om någon som gjort något annorlunda eller något som jag skulle vilja göra, så blir jag inspirerad. På riktigt alltså. Jag vill veta mer, suga åt mig, lära mig något. Det är så mycket mer givande än att racka ner på andras livsval, för det suger energi att gå och irritera sig över sånt istället för att fokusera på att trivas med eller förändra de egna.
Och det här med att vara rädd att förlora någon; det kommer inte hjälpa att motarbeta, snarare skyndar det på utvecklingen. Att i stället följa med och stötta, eller helt enkelt släppa iväg, kommer vara en mycket enklare väg även om det ibland är svårt det också.
I slutändan är vi alla mänskliga och de här känslorna kommer att komma ibland – men jag tror att vi gör både oss själva och vår omgivning en tjänst om vi tänker ett varv innan vi reagerar på instinkt. Vi är alla olika och vi alla har ett enda liv som vi vet om. Det är tillräckligt svårt att göra allt det där vi vill utan att någon har invändningar. Vi borde låta varann utforska det och göra det till våra egna bästa liv, utan onödiga hinder på vägen.
Jag kanske är ute och cyklar här med min amatörpsykologi, men vad tycker du? Väcker det några minnen eller reflektioner från händelser där du upplevt något liknande?
[insert]
[/insert][:]
23 comments
kloka ord katta
Tack! Du är ju min förebild på området! Kram, saknar dig också!
Det var banne mig det klokaste jag läst på länge!
Tack min rara Annie. Saknar dig för övrigt!
Oj vad jag känner igen mig i det här. Vi har ju gjort en del val som kanske går emot konventionen: bo i en husbåt, resa Europa runt i en husbil under ett år och samtidigt bli av med det fasta jobbet, och för min del har jag också valt att inte skaffa egna barn. Att jag blivit av med mitt fasta jobb verkar stressa andra mer än mig 😉 Men det gäller att rannsaka sig själv också. Jag blir också förskräckt när folk skiljer sig eller bryter upp och gör nåt helt nytt. Jag behöver absolut inte tycka att det är fel, men det rubbar ju ens trygga föreställning om hur allt ska vara för en liten stund 😉
Ja, jag har ju inte heller skaffat egna barn (och får se om det blir så) och får en hel del frågor på det – det är nog det som de flesta tar upp. Och när jag sa upp mig från ett fast jobb för att resa jorden runt var det väl mest positiva hejarop, men en och annan olyckskorp som kraxade.
Och självklart är det ju så att man reagerar och bryr sig – men det är lätt att börja berätta för andra hur de bör göra och inte och det är väl där man får bromsa sig ibland. Nyfikna frågor däremot, det är är ju alltid roligt att både ställa och få!
Får också mycket frågor om barn, trots att jag “bara” är 29 än så länge. Jag vill inte störa mig på det men gör det ändå, beroende på person och situation (“när ska du…” är stor skillnad mot “tror du att du kommer att vilja ha barn nån gång?”. De vet ju inte vad som ligger bakom det. Ibland är jag brutalärlig och då blir det ju bara pinsamt för den andra människan. Så onödigt.
Ja, jag tycker man kan ändra frågan något och sluta utgå från att alla vill/kan/borde!
Fasiken Katta, du fortsätter att beröra med dina inlägg, gång på gång blir jag helt tagen. Du får mig att tänka, reflektera och tänka om. Så himla klok och jag uppskattar att få läsa dina klokheter. Du ger mig dessutom inspiration, mod och bekräftelse till att allt inte behöver vara som “normen”.
Ska se om jag lyckas påta ihop något i ämnet också.
TACK så mycket, vad fint sagt! Vet inte om jag är så klok egentligen, jag bara tänker mycket 🙂 Men just det här ämnet har jag grubblat mycket över och jag tycker att jag hela tiden får nya exempel från mig och andra omkring mig som inte riktigt gör som alla andra. Och det gör mig både förvånad och intresserad av vad som driver det här egentligen. Fascinerande!
Ser verkligen fram emot att läsa dina tankar i ämnet, har en känsla av att du har en hel del klokheter att dela med dig av 🙂
Jag märker att jag SJÄLV börjar förklara för andra varför jag valt att jobba mindre. Men det har jag i princip slutat med. Jag jobbar min “heltid”. Och kanske att jag förklarar för mig själv. Jag är på väg att följa vissa drömmar men är nog rätt långsam i starten. Min största dröm är att nån gång då och då bo i en stuga ensam. Det kan vara nån vecka var tredje månad. För att tanka energi. För jag gillar ju Stockholm också. Jag har familj, men jag tänker att vi kan komma på en lösning som funkar med min dröm.
Igenkänning på den – jag har kommi tpå mig själv med att börja svara på kommande frågor om jobb, framtid, barn osv. Jag vet ju att frågorna kommer så småningom. Kanske också ska sluta med det :).
Jag är också långsam i starten, jag behöver processa och landa och det kan ta år. Men sen, när jag väl bestämt mig, då kan det gå undan!
Det där med stuga – jag har ju en du kan låna 🙂
Jag har fått en del kommentarer om att jag slösar bort min begåvning, då jag har valt att sluta på ett ganska välbetalt jobb med hyfsat hög status och istället valt ett jobb där jag tjänar ungefär hälften så mycket och enligt normen sjunker enormt i status. Men jag tycker att det är värt det. Jag får röra mig på jobbet, slipper mental stress och får mycket större möjlighet att vara ute om dagarna. Lätt värt det. Men många är nog fast i karriärstänket, att ska man byta jobb måste man byta uppåt, de förstår inte hur man frivilligt kan byta nedåt. Men sen kan man ju fråga sig vem som avgör vad som är ett uppbyte och ett nedbyte …
Fy vad tråkigt att höra. Hur kan det vara slöseri med en begåvning om det inte är vad man vill göra? Det är ju slöseri med liv och människa att leva ett liv man inte trivs med och det är väl värre?
Det är ju säkert välmenade kommentarer, men det är ju tröttsamt att det ändå ska komma. Vi har väl lärt oss att pengar & “status” inte är allt the shit vid det här laget?
Trodde att jag skulle få mer misstänksamma/neggiga kommentarer när jag beslöt mig för att gå ned i tid nu senast, men alla har varit superpeppiga! Typ bra att du följer känslan. jag ba va??? Så förvånad! Det är jättekul. Själv har jag varit avundsjuk och missunnsam en masse tidigare, nu blir jag inspirerad istället. det beror på att jag inte visste hur jag skulle förändra nåt tidigare, kändes helt omöjligt. Nu känns det möjligt och då blir jag visst vänligare också. Hemskt men sant.
Den här meningen var mycket extra bra (mycket bra inlägg överlag, som alltid!): Kom ihåg också att bara för att någon gjort ett annat val än ens eget och pratar varmt om det, så innebär det inte att de ser ner på eller kritiserar ditt val.
Bra sagt!
Så har jag också känt!! Kanske handlar det mycket om den egna situationen och när man känner kontroll över det så blir det inte lika jobbigt att se andra “go for it”. Överlag så är det ju en så jäkla häftig känsla när man känner att man äger situationen och att saker & ting faktiskt är möjliga.
Tack – jag har märkt att många tolkar mina drömmar som kritik mot deras egna val, vilket det inte är ens på minsta lilla vis. Tror det är jätteviktigt att säga det ibland!
Jag tror de allra flesta som ifrågasätter är osäkra på sina egna val, vad de helst vill och kanske inte är helt nöjda med tillvaron. Är man helt nöjd själv tror jag inte man bryr sig så mycket om hur andra lever sina liv liksom. Alltså man kan ju vara intresserad och nyfiken såklart men jag tror inte man ifrågasätter på samma sätt. Konstig grej generellt ändå tycker jag, ifrågasätta dina arbetstider eller ditt val att inte ha barn (om det är bestämt så). Det tycker jag är rätt fräckt. Ang barn kan jag väl till viss del förstå, har ju ett själv och tycker det är fantastiskt och önskar därför gärna andra detsamma, “om ni bara visste”. Fast det stannar ju mer i tanken. Att gå till att försöka övertyga en frivilligt barnlös, så dumt! Nu lever jag ju ett liv mkt enligt normen (gift, barn, hus, fast jobb etc) men kan ändå ofta känna att jag “inte är som andra” med samma sorts liv så jag kan ändå förstå mycket av det du skriver men kanske med ett annat perspektiv.
Jag är väääldigt nöjd och lycklig med hur mitt liv är och vad jag skapat för mig själv och då är det nog enklare att vara glad och intresserad av andras helt annorlunda liv. (T ex tycker jag väldigt mkt om att umgås med personer utan barn!) Samtidigt kan jag vara avundsjuk på någon annan med ett helt annat liv liksom stundvis. Ofta om de gör ngt jag inte “kan”, iaf inte just där och då. Men jag kallar det hellre avundsfrisk:) Det blir ju som lite fin inspo! Gud vad svammligt det här blev. Kanske är någon mening eller två läsbar:)
Jag skulle ju säga att du inte kört enligt normen utan helt utifrån vad du velat – att flytta ut till Färingsö har du ju pratat om i många år! Precis som att du ville ha barn och häst. Därför tror jag också att du är väldigt nöjd och lycklig med det du har idag, till skillnad från om du följt någon norm för följandets skull så att säga.
Det är också då jag tror att man blir inspirerad och inte avundsjuk om någon annan gör något som man själv skulle kunna tänka sig – lite “jag trivs där jag är men visst skulle det här vara roligt – let’s save it for a rainy day” typ.
Tycker inte alls det är svamligt – det är sällan något du säger är svamligt 🙂
Jag kunde inte skriva det bättre själv, ett klockrent “amatörpsykologiskt” inlägg. Just det där med normen som barn, hus och Volvo är nog det som har svidit mest hos folk genom åren men jag tror att mina närmast sörjande börjat förlika sig med den tanken. “Men mina barn måste ju få kusiner!” sa min syster halvt på skoj och gissningsvis halvt på allvar för några år sedan. Kanske en harmlös kommentar kan tyckas men jag tolkade det mer som att det är en ständig förväntan efter att leva upp till andras “normala liv” och vad en bör göra med sina dagar i livet.
Jag är barnlös och nöjd med det. Jag är ohändig och nöjd med även det. Jag är bra på många andra saker – och är sjukt nöjd med det. Framförallt det.
Åh, min ena systerdotter tjatar ständigt på mig om kusiner, haha. Syster och far lite mindre ofta men ändå rätt så ofta. Vet att det är välment men såklart blir det lite tjatigt ibland.
Jag är mest mellanhändig, med ogröna fingrar men jag är rätt nöjd med det också. Bra grej att fokusera på det man är bra på istället, who would have thought!
Det här känner jag igen mig väldigt mycket i, framför allt för att jag gör och vill göra en del rätt icke-normativa grejer som inte alltid ses på med blida ögon. Jag har fått höra så många negativa kommentarer. Dels om mitt val att inte ha barn, ett val som sträcker sig så långt att jag planerar sterilisera mig för att inte bli gravid av misstag och sedan välja att behålla barnet p.g.a. gravidhormoner som får mig att tycka att det är den bästa idén någonsin- fastän jag vet att barn inte är för mig, av en rad orsaker, och att mitt liv skulle bli sämre av att ha ungar. Hur andra gör bryr jag mig inte om, vill de ha barn får de väl ha det, men just detta att alla måste leva som de… när jag säger att jag inte vill ha barn tar folk det nästan personligt, ingår försvarsställning och verkar få för sig att mitt val att vara barnfri betyder att jag anser att de gör fel. Och det är klart jag kan tycka att vissa inte borde skaffat barn för att de är olämpliga föräldrar eller för att de så uppenbart inte verkar må bra av det, deras livskvalitet har kraftigt försämrats, men även om jag skulle tycka det säger jag det inte. De fall då jag tycker så är också oerhört få i jämförelse med de fall där jag tycker tvärtom, eller bara (och framför allt) inte bryr mig alls. Jag har för mycket med mitt eget liv för att fokusera på vad andra gör rätt/fel. Mitt “bry mig om vad andra gör” sträcker sig till att jag är glad för vänners skull när deras drömmar går i uppfyllelse. Drömmar som ibland inkluderar barn, andra gånger någonting annat.
Och så jobbar jag bara halvtid. Jag skulle egentligen klara runt 75% beroende på jobb (mer orkar inte min hälsa), men har valt att ligga runt 50 eftersom jag vill ha tid att förverkliga mina drömmar och arbeta på mig själv. Något som kan provocera en del, men framför allt skapa oro. Vilket jag givetvis förstår- min ekonomi är inte alltid den bästa och man kan tycka att jag borde jobba mer för att kunna äta ordentligt alla dagar i månaden och betala av vissa skulder/lån snabbare, men det är inte livskvalitet för mig. Jag vet hur jag blir av att jobba så mycket, jag vet hur det suger energin och glädjen ur mig. Det är inte värt det. Om andra tycker det är värt det för att satsa på karriären, eller om andra kan jobba så mycket utan att känna så- grattis och kul för dem. Men jag fungerar inte så och därför har jag valt att göra annorlunda, vilket jag önskar att folk skulle acceptera.
Det här med att släppa iväg folk, förresten. Jag och min pojkvän sitter just nu i ett dilemma: vi vill båda satsa på förhållandet, men de utbildningar vi vill gå ligger på helt olika orter. Jag är till och med sugen på att plugga utomlands. Ingen av oss är dock särskilt pepp på att ha ett distansförhållande, så vi försöker lösa det så att vi antingen kan bo på närliggande orter (ett distansförhållande är ju mindre jobbigt om man kan ses varje helg istället för en gång varannan månad, tänker jag), eller typ offra en liten tid av livet för att flytta efter. Frågan är bara till vilken gräns man vill offra. Hur långt ska man gå för kärleken? Ingen av oss vill se våra drömmar dö för att vi inte klarar av att vara för långt ifrån varandra. Då är frågan också: hur mycket kan kärleken överleva? Jag tänker ofta att om det är sann kärlek, då klarar den vad som helst, även långa avstånd och osäkerhet och saknad och ses en gång varannan månad. Men samtidigt är det lätt att tänka saker, det är oftast mycket svårare när man väl är där. Jag är en person som behöver ganska mycket närhet och kärlek som manifesteras i fysisk form. Jag vet faktiskt inte om jag skulle klara distansförhållande i praktiken. Samtidigt som jag känner att den här personen är mitt livs kärlek och jag vill verkligen, verkligen, verkligen satsa på honom. Hur tänker du kring detta? Hur skulle du gjort?
Tack för att du tog dig tid att skriva så långt – det var verkligen intressant läsning. Och så roligt att jag hittade din blogg nu oxå! Hela barnfrågan skulle kunna bli en inläggsserie faktiskt, det är verkligen fascinerande hur mycket känslor det väcker åt båda håll, fastän alla egentligen bara behöver bry sig om sitt.
Gällande kärleken – oj vad svår fråga. Om han är ditt livs kärlek och du hans så förtjänar det verkligen ingående samtal om för- och nackdelar. Kanske kan ni ha ett distansförhållande ändå och hitta ert sätt att få det att funka? Jag tror ju verkligen på att göra det man vill om man haft turen att hitta vad det är och då kan ju kärlek verkligen komma och trixa till allt. Men en kompromiss behöver ju inte innebära att du kompromissar med din dröm – istället kanske du kan kompromissa med tex ditt närhetsbehov och viljan att vara sambo under några år. Så länge båda är överens om att jobba för relationen och inte bara låta den klara sig själv så tror jag man grejar ett distansförhållande. Men det där ska inte jag råda om egentligen, för jag är många saker men ingen parterapeut 🙂