Jag läste två inlägg i går som gick rakt in i mig och satte igång reflektioner. Förändring var temat i båda inläggen, på olika sätt. Hur vi kan och inte kan påverka all förändring och hur vi hanterar det. Läs Saras fina inlägg på temat “Ride the wave that you are given” och Malins kloka och berörande inlägg om en stor livsförändring (vet ni vad det finaste med Internet är? Jo, det är möjligheten att få ta del av andras, ofta hårt förvärvade insikter och att kunna ge samma tillbaks. Helt gratis men ovärderligt).
Precis som de flesta andra så har jag upplevt både små och stora förändringar. Ibland självvalda och efterlängtade. Ibland har det varit min allra värsta mardröm som plötsligt blivit verklighet och bara är där att leva med – resten av livet. Oavsett hur små, stora, självvalda eller påtvingade de varit, så har de alla kommit med utmaningar. Det har varit allt från tvivel och dåligt samvete till avgrundsdjup sorg, ångest och total vilsenhet.
En sak som alla dessa skiften har lärt mig – och som jag faktiskt mer och mer börjar kunna leva efter – är att det enda jag själv kan påverka är mitt eget förhållningssätt och mina val när de sker. Hur mycket jag än ogillar att erkänna det så har jag nog vid både ett och tio tillfällen lagt en del skuld på omgivningen. Visst kan det vara skönt och ibland helt korrekt; det var inte mitt fel att mamma gick bort i cancer alldeles för tidigt till exempel. Men i många andra fall kan man själv påverka skeendet och ibland .- hur jobbigt det än är – så är det man själv som mer eller mindre omedvetet skapat det.
Oavsett så tror jag nyckeln till att må bra – och äga så mycket av sitt eget mående som möjligt – ligger i att inte lägga (outtalade) förväntningar på förändring på omgivningen, även om ibland skulden med rätta ligger där.
Jag tror att hållbar förändring i rätt riktning består av en samverkan mellan några viktiga faktorer. Om de är på plats så har jag upplevt att jag i högre grad gör rätt förändringar och att jag gör dem ordentligt.
Acceptans
Ibland händer något utom ens kontroll och ibland är det kanske det egna agerandet som orsakat en situation. Vilket det än är så gäller det att hitta en acceptans för situationen. Och i förekommande fall – för ens egen roll i det. Det betyder såklart inte att en bara ska stå ut och inte ändra något. Det handlar om att greppa utgångsläget för att kunna ta sig vidare på bästa sätt.
Eget ansvar
Att fastna i en passiv roll (a.k.a. offerkofta, martyr…kärt barn osv) gör det ju svårare att ändra något till det bättre. Jag har testat det i mina dar. Om en bara väntar på att en partner ska förstå precis vad man behöver, att en chef ska se en, att en vän ska höra av sig i rätt stund – ja då har man satt sig i en passiv sits helt utan makt att förändra hur man mår. De flesta kommer inte ens ha en aning om att du förväntar dig något eller tycker att de gör fel och du själv kommer bara gå runt och känna dig förfördelad. Ett riktigt energiläckage. I know, jag har testat som sagt!
Mod
Alltså det här med förändring kan verkligen vara svinläskigt. Att se och erkänna egna mönster kanske är ännu läskigare. Att hantera svåra situationer utom ens egen kontroll är inte heller någon picknick. Allt det här kräver mod. Något jag upptäckt att en får mer av när en väl vågat.
Ett väldigt konkret och aktuellt exempel för mig, om än litet är att jag för bara ett år sedan upptäckte att jag var riktigt mörkrädd när jag skulle sova själv här i Särna. Jag som längtat så himla mycket efter att åka hit själv oftare än förr klarade inte av att sova själv. De första nätterna låg jag med tända lampor, fördragna gardiner och seriemördarscenarion på repeat i huvudet. Men – jag vågade och vågade och för varje gång gick det bättre. Nu tänker jag inte ens på det längre – och jag bor ju här nu! Tänk om jag hade givit upp där. Mod föder mod.
Att önska sig själv gott
Det handlar inte om att önska att man blir rik eller bäst på jobbet – utan att på riktigt vilja sig själv väl. Den empati som en kanske har för sina barn eller sina bästa vänner – den kan ju vara bra att ge av till sig själv också. Att tänka “skulle jag råda mina barn eller mina vänner att göra det här/fortsätta med det här/strunta i det här?” kan vara en bra måttstock. Svaret borde vara samma även när det gäller dig själv.
Hur tänker du kring förändring? Känner du igen dig i något av det här eller inte alls? Sitter du på några riktigt bra råd?
20 comments
Mod föder mod skriver du och precis så är det tror jag. Ju mer vi övar desto mer vågar vi, såväl i tanke som i handling.
Verkligen! Det är så himla tydligt när jag blickar bakåt! Dessutom så lär en sig ju något, även om det går åt skogen.
Tack för länkkärlek, fina du! <3
Meningen
"Oavsett så tror jag nyckeln till att må bra – och äga så mycket av sitt eget mående som möjligt – ligger i att inte lägga (outtalade) förväntningar på förändring på omgivningen, även om ibland skulden med rätta ligger där".
Åååh, så bra! Den ska jag ta till mig.
Kram M
Tyckte du skrev så himla bra och fint om en svår grej – tack själv!
Visst är det bra? Det tog en del år, men alltså när man fattar den där grejen, så blir man faktiskt friare. Folk kommer ju oftast inte göra som en hoppas.
Det sägs vara ett föränderligt år detta år. Själv har jag sagt upp mig och vet flera som har brutit upp med sina partners, börjat nya jobb, sagt upp sig osv. Och det du skriver om alltihop är väldigt vettigt och bra! För mig har det svåraste med “vuxenlivet” varit att inse att man måste fatta beslut och göra en förändring om man inte är nöjd. Som yngre flöt livet liksom på och saker tog slut och började och gick vidare utan att man behövde ta så många beslut själv egentligen. Det är svårt att ta ett beslut eftersom man inte vet om the outcome kommer blir bättre eller inte, så då får man försöka lyssna på magkänslan och lita på att man fattar rätt beslut. Det är mer det jag har funderat över de senaste åren än förändring som är bortom min kontroll, blir intressant att se hur man reagerar på det en dag när det blir aktuellt… 🙂
Det där med att vara mörkrädd förresten, kan känna igen mig. Efter att ha varit sambo nu i 2 år och innan det varit van att bo med andra har jag jättesvårt att vara ensam hemma på nätterna… Men jag tror att det är mycket en vanesak. Bra jobbat i vilket fall!
Men jaaa, visst är det något med det här året? Överallt är det omstarter, separationer, karriärsbyten och flyttar. Spännande och omtumlande.
Vad intressant det där med vuxenliv kontra uppväxt – har inte tänkt på det så förut. Men det är ju verkligen en stor grej med att bli vuxen och sin egen person så att säga – att göra sina val. Även om många nog fortsätter “hänga med” och kanske inte är så aktiva.
Undrar hur många gånger jag önskat mig ett facit alltså…men de finns ju inte, så magkänslan är nog the best bet!
Ja, vanlig mörkerrädsla går verkligen att jobba med. Mitt nästa mål är att våga sova själv utomhus. Har en känsla av att det kan vara svinläskigt!
Så bra skrivet. Mod föder mod. Jag har nog några saker jag behöver bli mer modig på.
♥
Tack Camilla! Det finns nog alltid saker att öva på, men det är väl tur det – vore så tråkigt om en liksom var klar redan 🙂
Du tar upp flera olika saker jag själv tänkt och skrivit om tidigare, det där om att ta sitt eget ansvar tex,i min mening, för att citera till mig själv: “När vi föds så får vi en enda kortlek att spela med, och det är du som bestämmer hur du spelar dina kort, men som med vilket kortspel som helst så vinner man ibland, men man förlorar även ibland också. Ingenting här i livet kommer gratis, kom ihåg det!” Tycker det är bra att veta att man själv har sina egna val, men att det är mycket som även händer helt slumpmässigt också. Jag hade ju ett val att flytta från Alaska eller inte, och nu så gjorde jag det, och det är ju väldans trist i sig, men det var något som säkert skulle hända i slutändan ändå. Ibland måste man hoppa även fast det känns läskigt. Som student/forskare så får man ride the wave, denna vågen kommer fortsätta ett par år till antagligen innan vi hamnar någonstans mer permanent. Och då får man helt enkelt ride the wave 🙂 Jag gillade ju inte Madison alls när jag först flyttade hit, men man kan ju inte sura över det hela livet så det blev att försöka hitta nya saker som man tyckte om på detta nya stället, och Wisconsin är ju inte så hemskt. Visst vill jag inte leva hela mitt liv här, men vi flyttar till nästa sommar ändå, vart är det ingen som vet än, östkusten verkar mest lovande nu men kan ta en helomvändning förstås.
Precis så är det ju – man kan ha intentioner och försöka påverka, men så dyker de där oväntade händelserna upp – bra eller dåliga. Oavsett så tror jag på att låta sig styras mer av intentioner än normer och att faktiskt jobba lite med att utforska och ifrågasätta dem hos sig själv. Är det här vad JAG vill eller är det vad normen säger? Ibland behöver man göra val i en kompromissutformning och det är inte heller fel . bara en tänkt igenom det och är medveten om det.
Jag tror ni kommer hamna precis rätt så småningom – och tills dess så är det som du säger, mycket att upptäcka på den platsen en är!
Förändring kräver nog också förändring rent fysiskt i både kropp och själ – jag tror det händer saker i huvudet på oss när vi gör något annorlunda. Det är nog därför vi “känner ” att vi förändras.
Jag tror mycket på att skala av generellt, för att ge plats åt förändring.
Men också att våga stanna kvar, och utforska nya vägar även på en känd plats.
Kram, vad fint du skriver,
Emilia
Kropp & knopp hänger ihop mycket mer än vi generellt tror – det är jag övertygad om. Jag känner många saker fysiskt sen jag flyttade hit – lugn, trötthet (som efter en lååång strapats) och frid.
Tack fina du <3
Mod föder mod. Så himla fint <3
Tack! Har verkligen insett att det är så, väldigt ofta.
Så bra inlägg! Fastnade också för Saras inlägg och skrev en reflektion omkring det på bloggen. Så mycket handlar om att se sitt eget ansvar i sin livssituation och att man faktiskt kan välja acceptans eller förändring, vilket kräver både mod, drömmar och vilja. Det du har gjort det senaste året är helt fantastiskt och det är kul att följa!
TACK Emmi, gud vad glad jag blir av dina ord! Det har varit tufft att göra andra ledsna och att behöva förklara sig, men samtidigt så känns det rätt. Och då tror jag man hittar modet förr eller senare.
Kram på dig!
Klokt. Jag tänker och känner i mångt och mycket på samma sätt som du beskriver. Det här med förväntningar är en viktigt grej. Att förvänta sig saker utan att kommunicera dem kan vara upphov till så mycket besvikelse. Det jobbar jag mycket med.
Igenkänning på det du skriver. Det har tagit mig lång tid att förstå och erkänna, men det här är året då jag skapar min förändring. Tack för att du delar med dig! ❤️
Åh, vad himla fint, ser fram emot att höra mer om det Lotta <3