Besseggen – the report

Vi har brummat in på vår gård i Särna igen och så smått packat in oss. Vi har haft några riktigt bra dagar i Norge, trots den rätt så spontana bokningen och trots dystra väderprognoser.

Vi har totalt sett haft rätt mycket sol, även om det varit rätt kyligt. Som kallast var det uppe på Sognefjell igår, med 5 grader och regnblåst, men då kunde vi ju bara krypa in i bilen efter våra fotostopp.

Men nu var det ju Besseggen jag skulle berätta om. Det är lite roligt det där, hur man tänker innan om något som man inte riktigt planerat eller förberett. I våra huvuden så skulle vi ta Besseggen som en liten för-hajk till Glittertind, som vi tänkte bestiga på fredagen. När vi vaknade på torsdag morgon så såg prognosen så dålig ut för dagen medan fredagen skulle bjuda på idel sol, så vi tänkte att vi bara skulle ägna torsdagen åt att ta en liten tur.

Vi njöt en bra stund av frukosten, som vi upptäckte ingick, och det var ingen dålig sådan – jordgubbar och grönkål från det egna landet, getostar av alla sorter och ljuvligt hembakt bröd. Jag hade inte kunnat drömma ihop en godare frukost själv faktiskt!

Vackraste osten jag sett – ingen vågade börja på den 🙂

På något sätt så blev det i alla fall så att vi, runt klockan 12, lite soft pallrade oss iväg med matsäck, nötblandning, energibars och så mycket kläder vi kunde. Vi tänkte ge Besseggen en chans i alla fall, både vår värd och Fröken Äppelbo (TACK för tipset!!) hade sagt att det var en fantastisk tur och eftersom det är Norges mest populära tur så tänkte vi att det var synd att missa.

När man vandrar Besseggen finns några alternativ. Man kan ta Gjendebåten bort till Memurumbu (som trots namnet inte ligger i Nepal) och sen gå tillbaks till Gjendesheim, där båten går ifrån. Eller så kan man gå till Memurumbu och ta båten tillbaks. Vi valde att gå till själva eggen och sen vända och gå tillbaks. Det är totalt sett längre, men vi hade hört att många fått vänta upp till två timmar på båten eftersom det var så mycket folk, så vi ville inte riskera att komma hem på natten, utan kunna styra själva.

Vi satte igång, glada i hågen och började streta uppför. Det var brant och efter tio minuter var vi så varma och flåsiga att vi fick göra det första av många klädrelaterade stopp. Man vill ju inte bli blötsvettig, för då kan hela turen bli förstörd om det blir kallt sen. Så kläderna åkte av och på, säkert 6-7 gånger längs turen. Första sträckan var solig och i lä och högre upp var det lite blåsigare och kyligare. Mot slutet var det mulet några gånger och då var det mössa och vantar på i stället och sen av med allt igen när vi kom nedåt.

Ut på tur, aldrig sur! Laddad och redo nere vid Gjendesjöns blåsiga strandkant. 

Ca 300 meter rakt uppför och vi var tvungna att göra klädbyte 🙂 Nedanför den vita toppen längre ned på höger sida ser ni vårt mål – hur långt det var visste vi inte riktigt här. Vårt hårda slit uppför lönade sig konstant med vackra vyer. Jag stannade säkert var tredje minut och fotade…

Jag minns från min Kebnekaisetur (2001) att vi hela tiden trodde vi närmade oss, men att det alltid var en ny slätt, brant eller dal runt nästa krök – lite så var det här också, men det var så jäkla vackert så vi blev liksom glatt överraskade.
Det går ju inte att fånga, men alltså djupet och mäktigheten i bergen…det gör något djupt inne i mig.

Som ni ser var det inte alls spöregn som prognosen sagt. Vi hade kanonväder, med någon enstaka molnighet och lite regn på slutet. Vi fattade i efterhand att vi hade sån tur, eftersom folk haft regn och snö och dålig sikt både dagarna innan och efter.

Inte ens halvvägs, men väldigt högt upp! Det grönturkosa vattnet i Gjendesjön är en slående vy!

Vattenfall fanns lite här och var. När man kör bil i Norge är det lite som på Hawaii – dramatiska berg och vattenfall överallt. Bara vegetationen och temperaturen skiljer  sig en aning 😉 

Efter ca två timmar, när vi fortfarande hade ca 1 timme och 45 minuter kvar att gå uppåt/bortåt, så stannade vi och åt lunch. Äggmackor har aldrig smakat så gott!

Besseggen är klassad som en någorlunda lätt vandring och det var många barnfamiljer på turen. Barn från typ 8 år och uppåt verkar greja den. Jag tyckte första biten var rätt pulsig och flåsig, men vi gick rätt så snabbt jämfört med familjerna, och det gick brant uppför i cirka en timme, så det blir väl vad man gör det till. Det var i alla fall inga avancerade klättringspartier, vilket jag tror är vad de bedömer efter.

Precis på själva Besseggen, som är ett smalt parti där två högre partier går ner väldigt brant till lägsta punkten, är ganska tuff klättring bland klippblock och stenar, men det var bara korta partier som krävde klättring med både armar och ben. Pulsen däremot, den steg lika brant som berget!
Vi började äntligen närma oss högsta punkten och trodde att vi var ganska nära…men det var en bit kvar!

Första väntade några såna här partier. När vi kom till slutet av denna var det en bit till såhär. Som ni ser är det en väldigt populär tur…

Och när en kommer upp så är det rätt så tydligt varför…

Här är vi äntligen på turens högsta punkt – 1742 meter över havet. Sen var det en brant klättring nedför mot själva eggen (och givetvis tillbaks uppför). Längt därnere syns ”basstationen”, Gjendesheim, där vi startade från. 

Eric balanserar ovanför eggen… Som synes är det en bra bit ner till lägsta punkten, och där är det klippklättring!

Ungefär såhär. Detta är en av Norges mest fotograferade utsikter – på högra sidan Besvatn med sitt blå vatten och på andra sidan Gjendesjön med sin vackra gröna färg. Runtom bara fjäll så långt ögonen skådar. Det är så vackert! Besvatn brukar kallas för Norges renaste sjö, med siktdjup på upp till 30 meter.
Det ser ut som att sjöarna nästan möts, men det är nästan en kilometer ner till Gjendesjön från Besvatns strand vid eggens lägsta punkt. Mäktigt! 
Lite free climbing för spänningens skull…

…Fast det var inte så farligt som det ser ut – jag hade rätt gott om plats där nedanför 🙂 

Vi klättrade ned en bit, men inte hela vägen eftersom Eric är lite höjdrädd och det är rätt creepy att just klättra nedåt när det är så brant.
Jag är inte särskilt höjdrädd, men på vägen tillbaks ville jag ta den här bilden och det var faktiskt läskigt. Det började blåsa upp till regn precis när jag stod där med armarna ut och då pirrade det en del under fötterna…

Solen kom dock tillbaks och vi fick en väldigt vacker sista promenad nedåt mot Gjendesheim och bilen. 

Väl nere var vi stela och trötta och klockade in oss på 5 timmar och 45 minuter. Då tog ditvägen runt 3 timmar och 45 min, så det är rätt stor skillnad på upp och ned 🙂 .Vi var tillbaks vid bilen när kl var 19 – tur att kvällarna är ljusa!

Efter en timmes bilkörning tillbaks till Vågå satt middagen otroligt fint och vi somnade ovaggade efter en varm, skön dusch, samtidigt som vi konstaterade att Glittertind nog inte var ett alternativ morgonen efter. Den är 700 meter högre (Norges näst högsta berg,  1 meter lägre än Galdhöpiggen) och 8 timmars vandring/klättring med svårighetsgrad 8/10 kändes övermäktigt.

Men den ska jag ta nästa gång, och Galdhöpiggen. Jag har redan börjat drömma om nästa tur till Norge, en renodlad och välplanerad vandringstur ska det bli. Förhoppningsvis nästa sommar!