[:sv]Din värme[:]

ber jag om,

som strömmade långt innan mänskan

på jorden kom.

I urskogsgömmenas duniga

fågelnästen

bar samma skyddande värme

livets fästen.

Ur ångestbrinnande himlar

sjunker vi ner

i boets mörker, där livet

ej frågar mer.

Ty molnens lekar är hägring

och spegelstänk,

men allt som föds och föder

är djupets skänk.

Det dagas, och rymden ljuder

av vingesus.

Den svävande fågeln jublar:

Jag lever av ljus!

Men gömt i det tysta vilar

hans ve och väl.

Din värme, din djupa värme

ger mig själ.

// Karin Boye – Din värme

[:]