Mellan vinter och vår på Järvafältet

Just idag sitter jag i ett soligt Norrköping och det är svårt att hålla vårkänslorna tillbaks, även om det är kallt. Men jag kan inte riktigt släppa vintern. När den är sådär magisk som vinter kan vara.

Häromdagen fick jag faktiskt uppleva det i Stockholm. Mitt barndomshem, där jag spenderar en del tid nu när jag jobbar mer i Stockholm igen, ligger alldeles i utkanten av Järvafältet. Det är en riktig ynnest att ta en lång lunchpromenad genom ett riktigt lantligt och anrikt naturreservat.

Järvafältet har brukats och bebotts sedan medeltiden och det finns en del lämningar och spår från flera perioder i historien. Det vårdas noggrannt för att bevara det unika fågel- och djurlivet och hålla betelandskapet öppet som i gamla tider. Jag älskar att gå och läsa på skyltarna, som  berättar om gamla torpargrunder och strävsamma bönder som bott där, se sträckningen av den gamla, medeltida vägen och läsa om floran & faunan.

Solen sken, det var snö och ljuset var sådär vackert som det är i brytningstiden mellan vinter och vår. Sämre lunchraster har jag haft!

Hit brukade jag och mamma göra små utlykter när jag var liten. Vi kallade det Ronjaberget och jag trodde ett tag att Ronja faktiskt hade bott här. 

Bevarad blötmark där fåglarna stortrivs…

…Och betesmark där hästarna mår.

Magisk gammelskog som får ta hand om sig själv

Vårvinter

Den här sträckan kallade jag mysiga skogen när jag var liten. Stora gamla ekar (som inte syns här) och stigen går som i en skogssal. 

Skogsterapi i sin finaste form