Sara tipsade om ett helt fantastiskt klipp idag, som träffade rakt i maggropen. Det är verkligen otroligt vad vi klarar av när vi måste.
Jag har inte varit i närheten av Turias situation. Men jag har vid några tillfällen fått mattan undanryckt, ja faktiskt hela min värld som jag kände den och någonting som har slagit mig längs vägen är hur vi faktiskt anpassar oss till och klarar av något av det värsta vi kan tänka oss.
Det är kontrasterna som gör livet. Ur de där riktigt jobbiga stunderna skapas också förutsättningar att känna raka motsatsen. I sitt talk frågar Turia om vi måste vänta tills en katastrof hänt innan vi börjar uppskatta de små sakerna i livet. Och ja, jag tror på ett sätt att det är så, för vi skulle ju inte orka med att vara så hudlösa för jämnan.
Men samtidigt så är det ju det riktigt jobbiga som gjort att jag kan bli så himla lycklig över det bra. Och de där tillfällena jag är som lyckligast är alltid kantade av lite vemod, för att jag inte kan dela dem med de som är borta.
Men jag är liksom glad över att jag kan känna det. Det är ju livet enligt mitt sätt att se det.
Och jag kan inte låta bli att citera en film jag såg typ hundra gånger som tioåring.
When the Lord closes a door, somewhere he opens a window. Är det något Turia kan lära oss så är det väl just det.
[/insert]Sara recommended amazing talk today, that really hit home. It’s amazing what we can not only survive, but adapt to, when we have to.
I haven’t experienced anything close to what Turia has. But I have had the ground disappear from under my feet a few times in my life and I have been surprised to find myself ok in the end. Stronger even.
Life happens in the contrasts. The really difficult times make way for the opposite – to really appreciate the good times. In her talk Turia asks if we have to wait for disaster before we start appreciating the little things in life. And yes, I think man kind has proved over and over again that it’s exactly how we approach life. I don’t think we could cope being so vulnerable all the time.
But for every hardship, I feel I have my feelings closer, in both directions, and somehow that makes it easier to disregard of the things that don’t really matter and seek out thos who do. It’s a learning process, this life. And I am so happy that I feel so much – that’s what life’s about I think.
I just have to quote a movie a must have seen like a hundred times when I was around ten.
”When the Lord closes a door, somewhere he opens a window”. If it’s something Turia can teach us I think that’s it.
[/insert]
