Internet of Friends

Det är ju rätt så utskällt, det där Internet och i många fall med rätta. Jag har själv skrivit ett antal inlägg om baksidorna med den där ständige följeslagaren.
Men nu tänkte jag prata om det jag tycker är oslagbart bra med denna uppkopplade fullservicearena och det är alla möten. För det är rätt så ofta som mina digitala möten leder till fysiska möten och spännande bekantskaper, varav en del blir till omistlig vänskap.

En av alla minnesvärda internetdejter var outdoor workation i augusti. Vi snackar flera gånger i veckan i vår messengergrupp om allt från businesscoaching till ventilering av tuffa livshändelser. Värt mer än guld!

En annan lyckad nätdejt var när jag firade vintersolstånd med ett episkt gäng i vintras – alla kompisar från nätet från början.

Min allra första Internetkompis hette Nörden på Aftonbladet chatt, där jag hängde konstant under 1995-1997 typ. Efter några månaders chattande så ringdes vi och bestämde att jag skulle komma och hälsa på där han pluggade. En hel helg i en annan stad, ett gäng mil söderut från Stockholm. På den tiden var naiviteten verkligen hög, för mina föräldrar släppte iväg mig efter lite övertalning (jag var iofs 17 men bodde hemma) och med ett löfte om att ringa och stämma av en gång per dag .

Jag blev varken mördad eller antastad – helgen blev riktigt rolig och jag fick känna på det pulserande studentlivet i en mellanstor stad och sova på golvet i ett litet studentrum. Inte minst fick jag en killkompis jag faktiskt hade kontakt med i några år efteråt. Lite fint nu när jag tänker tillbaks på det, hur mycket vi delade av kärleksproblem och livsfunderingar på den där chatten och i långa mail, jag och Nörden.

På senare år är det blogg- och instagramcommunityt som berikat och utvecklat mig massor. Några av mina närmsta vänner nu, riktigt fina vänner som hejar på varann i motgång och framgång och såna man kan prata om allt det viktiga med, kommer därifrån. Det finns så många jag skulle vilja träffa som jag inte hunnit träffa ännu och det fina är att det finns en öppenhet i just de kretsarna för att ta emot någon som man egentligen inte känner. Men jag tror grejen är att det känns som om man känner varandra om man följt och kommenterat hos någon en tid.

Häromveckan hade jag onlinebesök i den fysiska världen igen. Det var Boel som hörde av sig och föreslog att vi skulle ses. Jag har följt henne ett tag på instagram, där hon lägger upp bilder som gör mig varm och sugen på att springa ut i skog och fjäll så fort det går.

Vi har många intressen gemensamt – och det är ju precis det som jag tror gör det så enkelt att komma över den där första tröskeln med nätkompisar – så det kändes superkul att hänga ett dygn och bara nörda loss i utomhushäng, fotosessions och samtal om livsdrömmar. Vilket var just precis vad vi gjorde!

Boel hade i princip aldrig kört skoter innan och när jag föreslog antingen skidor upp på Nipfjället eller skoter + skidor upp till Vedungen, så valde hon det senare.

Det blev en grymt fin dag, eftermiddag, kväll och morgon och när jag vinkade av Boel vid bussen ungefär 20 timmar efter hon kom, så kändes det som vi hängt mycket längre. Det är så kul att träffa nya människor på det här sättet och jag är så himla glad att jag har plats för att ta emot dem och vidsträckt vildmark med fjäll som en äventyrlig lekplats att mötas på.

Jag kan ha skapat ett skotermonster… 🙂

Såhär en fredagkväll i självvald ensamhet vill jag tacka Internet. Dels för att jag kan bo här själv i en lada i skogen och försörja mig ändå, dels för att jag kan kontrastera det med ett rikt socialt liv – online och i den fysiska världen. Nästa helg åker jag till Åre för att hänga med ett gäng jättefina människor, provided to me by Internet. Rätt mäktigt ju, eller hur?

Vilken är din bästa “nätdejt”?