Längtan och kärlek

Två av mina bästa känslor i livet är längtan och kärlek. Att länga efter något är ju bara underbart. Det är pirr, det är lite saknad och det ger ett kraftfull driv till allt. Och kärlek. Ja, ni vet. När det är bra kärlek, ja då är det ju inte mycket som slår den.

Det slog mig i helgen när jag pratade med kompisar att jag längtar efter kärlek. Inte för att jag saknar något, tvärtom tror jag det är just för att jag inte saknar något och att det liksom kan bli ännu bättre av att dela det, eller hur?

När kärlek inte förväxlas med ägande, makt eller självbekräftelse är det ju det bästa som finns. Den där allt får ingå – härlig närhet och irriterande brister. Med gemensamma drömmar och tröst i sorger. Den där stora, varma famnen där allt till slut blir okej.

Det är så grymt att vara kär när allt stämmer. Att känna pirret i magen och nyfikenheten på någon speciell. Att komma någon nära, som tar fram ens bästa jag och vice versa. Att vara med någon som både kan ge och få utan skyddande lager. Att ha obegripliga internskämt som ingen annan fattar.

Någon att skratta åt sina brister med, någon som kanske till och med gillar dem. Någon som får en att skratta mycket överhuvudtaget och någon som det är tryggt att gråta hos. Någon att dela drömmar och driva knasiga projekt med, bara för att det är kul. Någon som lär en att se och tycka om nya sidor hos en själv. Det är det fina med kärlek.

Det är också fint när kärlek gör en bra dag bättre och en tråkig dag lite roligare. När man gör varandra tryggare och gladare, när äventyren blir roligare och svackorna lättare för att man delar dem. När det känns ordentligt allra längst därinne.

Att känna längtan. Att plötsligt ha något som gör för ont att förlora och det förändrar dig, på ett positivt sätt.
Längtan och kärlek – de gör att livet känns lite mer, eller hur?