Jag kan ibland undra vad jag hade kunnat åstadkomma, utan den där skittaskiga rösten i huvudet, som jämför, kritiserar eller trycker ned. Jag har många gånger ignorerat den, kört på och gjort det jag velat ändå, men med den där rösten ständigt viskande i örat. ”Kan du verkligen det här, det kommer nog inte gå så bra. Någon annan hade gjort det här mycket bättre än du kan” och så vidare.
Den har helt klart hämmat mig i livet, de sämre dagarna fått mig att undvika saker, de bättre dagarna har den ändå varit med mig, om än i periferin.
På senare år har jag ändå underminerat den en del – vissa saker blir faktiskt bättre med åren – men jag kan bli så trött, så trött på att den ändå finns där, och liksom lägger en ton. Jag vill instinktivt känna ”JAAA, såklart jag kan” istället för ”Hmmm, undrar om jag kan det där”. Spralla ut i livet med 100% nyfikenhet och 0% negativ broms. Att ersätta den där rösten helt och hållet med en som säger det jag oftast säger till andra; ”Gud vad roligt, det kommer bli så jäkla bra!”.
Så – i år har jag faktiskt givit mig själv terapi – något jag egentligen skulle vilja göra mycket mer regelbundet, men det har säkert gått sju år sen sist. Bland annat handlar det om att låsa upp vissa mentala hinder, som jag känner finns kvar där i bakgrunden och begränsar mig ibland – och ibland är för ofta!
Jag är lite mitt i det nu, så jag kan inte utvärdera det ännu, men det är väldigt spännande hur vi faktiskt kan ”omprogrammera” de gamla invanda tankemönstren i hjärnan och i och med det ändra hur vi känner och – som konsekvens – hur vi beter oss.
Tänk tanken en stund att du skulle säga alla de där sakerna du säger till dig själv, till någon av dina vänner, dina barn eller en kollega. Det är ju fullständigt otänkbart för de flesta. Ändå är det så vanligt att vi inte tvekar att säga dem till oss själva. Dag ut och dag in. Självklart gör det inte under för hur vi mår, känner och agerar – tvärtom!
Enligt olika studier tänker vi runt 65000 tankar på en dag och 95% av dem är ungefär samma som vi tänkte dagen innan. När man läser det får ju t ex ältande och känslan av att sitta fast en tydlig förklaring, eller hur? Det är ju rätt så svindlande att tänka på vad som kan hända om en aktivt jobbar på att tänka nya tankar – och framförallt nya, positiva tankar. De utgör ju hela vårt ramverk som vi processar världen utifrån. Jag kan vara rätt skeptisk till alla självhjälpsgurus som tutar i oss att bara vi tänker positivt så blir vi lyckliga, men det ligger nog en stor potential i att försöka få så många som möjligt av de där 65000 tankarna positivt präglade.
Det här är en stor anledning till att jag omlokaliserade mig själv närmre naturen och till en liten by i nästan total avsaknad av kommersiella budskap eller karriärshets. För vi får rätt mycket hjälp utifrån att känna oss otillräckliga. I stan var jag ständigt omgiven av reklam, skyltfönster och människor som – medvetet och omedvetet – sände ut budskap om vad jag saknade, borde ändra på, köpa, lyckas med och så vidare.
När jag är i skogen eller på fjället eller tittar ut genom mitt fönster och ser sjön i sina olika skepnader, så finns det inget som berättar för mig vad jag saknar – jag blir hänförd och full av förundran i stället. Känner mig som en del av det i stället för att stå utanför.
Samma gäller att kurera sitt onlineflöde – vad tar vi in och vad ger vi fingret? Det spelar roll!
Känner du igen dig i det här? Har du jobbat med det något eller har du kanske inte ens reflekterat över det? Berätta gärna!
P.S. Rubriken kommer från underbara Bästis, med Ana Diaz. Lyssna på den!
5 comments
Ett så viktigt och relaterbart inlägg! tror det är vanligt om man dras med den här typen av tankar att man kan skjuta upp saker, inte för att man inte är beredd att jobba hårt eller egentligen är slarvig utan för att perfektionismen och negativiteten kan göra det så himla utmanande att göra uppgifter eftersom man kanske gör dem för ambitiöst. (”man” är alltså jag, hehe.) är också i en fas att jobba mer med detta så det var ett intressant inlägg att läsa!
Men verkligen, en uppgift kan kännas så stor för att det finns krav på prestation och med en negativ utgångspunkt liksom. Det blir lätt att skjuta upp då kanske!
Tack så mycket, jag anade att det kanske fanns fler därute 🙂 Men nu ändrar vi på det!
You never told me what was good for me or what to do and not to do. … Do you stay a little longer? … Only if you want. … I know, it´s still cold out there. … But I like to listen to you.
Jag är inte hundra bra på att höra min egen röst och DET i sig är ett problem. Men: jag har också börjat meditera djupare och kommit till insikt att tankar eller den inre rösten, är ju ingen verklighet eller sanning. En tanke är en tanke och bör behandlas därefter. Jag har gått i terapi hyfsat nyligen och efter den processen var jag rätt trött på min egen historia, utan att förminska den. Spännande att du nu är i en ny, utforskande fas! Följer, som det så fint heter.
Ps, Boken: Så skapas känslor har gjort att jag omvärderat ALLT.
Det boktipset snappar jag upp direkt, tack!
Ja, jag känner också att jag inte behöver gräva så mycket mer bakåt, utan istället träna på vägen framåt. Att behandla tankar som just tankar och inte sanning. Och att vara snäll med mig själv 🙂
Kram på dig!