Det är en torsdag i Åre som det inte kommer skrivas böcker om

06:20, sängen

Jag vaknar tidigt efter en orolig nattsömn som känns i kroppen. Men jag hinner inte tänka på det. Jag svänger benen över sängkanten och går upp. Packar mitt underställ i ullfrotté, tar på mig bikinin, ett par luftiga mjukisbyxor och en tröja innan jag gör en kopp kaffe. Jag både längtar efter och känner motstånd för morgonens görande. Hade jag inte bestämt träff med Sara hade jag nog vänt på mig och somnat om under det varma täcket. Nu går jag i stället ut till bilen, som den första frostnatten målat med is. Luften biter i händerna som en rak motsats till det varma täcket och jag slår på stolsvärmen på högsta läget. Dags att åka.

07:00, älven

Redan på vägen hit har mitt motstånd vänts till förväntan. Från byn ser jag septembersolen värma fjällen omkring, medan dimman ligger som fluffig bomull längs älven därnere. Det är så vackert att jag inte vet hur jag ska in det. Älskade morgondimma.
När jag kommer ner till älven är allting vitt omkring mig och jag åker lite fel. Sara hör min bildörr i dimman och ropar att jag ska komma dit. Hon är 40 meter bort men jag hör bara hennes röst. Det är som att vara i en annan värld, alldeles tyst och vacker i sin råhet. En dimma för reflektion, tänker jag innan jag går bort mot henne.

Vi går ner i älven, en i taget. Jag börjar. Jag tvekar inte inför kylan, jag har bestämt mig redan och jag längtar faktiskt. När jag sjunker ner till axlarna i det kalla vattnet är det som om det första andetaget inte vill åka ner. Jag tar över kontrollen och släpper in det, och nästa och nästa. Djupa andetag. Det är tyst och det kalla vattnet gör mig så närvarande och lugn. Det känns som om jag kan vara i hur länge som helst. Efter ungefär tre minuter går jag sakta upp och blodet och livet rusar fram i mig. Jag älskar känslan, som en snabb injektion av ren livsenergi.

13:30, korvkiosken vid Krus

Jag och Louise kliver ur bilen och möts av liv. Ett dignande stånd med lokalodlade grönsaker står framför matborden som hör till korvkiosken. Den är öppen varje fredag och det är inte någon vanlig korv som serveras. Halva byn är här och njuter av sommarens kanske sista utelunch. Det är september men om det skvallrar inte vädret. Jag köper grönsaker innan jag njuter av min hantverkskorv, samtidigt som jag viftar bort några sensommartrötta, hungriga getingar och dryftar livspirr med Louise. Tänker att det det var precis sånt här jag längtade efter när jag bodde i Särna.

18:35, tjärnen

Jag har bara 300 meter kvar till bilen och jag står och funderar. Jag har just gått en hajk genom skogen upp till Fröå gruva. Jag är själv och har njutit av en kaffe och en macka, med ryggen lutad mot en väderbiten timmervägg. Där var ängarna och Åreskutan och kvällssolen. Där var livet i all sin storslagna enkelhet.

Nu står jag vid den spegelblanka tjärnen och lusten efter ännu ett bad kommer över mig. Halvt omedvetet har jag börjat klä av mig, samtidigt som jag i huvudet tänker att jag ju inte kan bada utan handduk och ombyte. Blir nästan förvånad när jag ser mina kläder och skor i en hög på stenen bredvid mig. Jag går ner i vattnet, som är guldigt och rosa och jag går ner i spegelbilden av fjället och solnedgången. Det bubblar inombords, av lekfullheten, oförnuftet, lyckan. Jag andas djupt och tar in vyn. I flera minuter är jag bara där.

19:15, vägen hem

Jag åker hemåt i kvällen, mjukt lycklig. Det är en torsdag i Åre som det inte kommer skrivas böcker om, men det är en dag i livet som jag kommer minnas väldigt, väldigt länge.