Trumvallens Fjällridning

Helgen som gick var mer än bara ridning på fjället. Det var en naturnära upplevelse av fjäll, skog, hästliv och gemenskap. Det kanske låter högtravande (pardon the pun) men den här platsen är en sådan som tar sig in i själen och stannar där.

Trumvallen ägs och drivs av Johan och Hanna, som också bor där. Fäbodvallen har tillhört Johans släkt sedan flera generationer och är nu en working ranch med kor och hästar. Korna går på lösdrift, som de enda i Sverige enligt Johan, och hästarna är trogna arbetskompisar.

Jag och syrran har längtat efter den här helgen sedan i januari, när hon fick den av mig i 40-årspresent. Jag trodde nog att det skulle bli en härlig helg, men jag hade aldrig vågat hoppas på en sån total upplevelse som det faktiskt blev. Att vi var det första och enda gänget som fick bra väder i sommar var bara en extra bonus!

Vi kom dit rätt så sent på torsdag kväll och möttes av Johan, som visade oss vart vi skulle bo. Själva boendet är på Näsvallen, två kilometer nedanför Trumvallen, där Johan, Hanna och hästarna bor.

Vi möttes av en idyll – små typiska och varierade stugor i solbränt trä, ingen el, utedass och fotogenlampor. Så otroligt mysigt och precis som det ska vara! Vi var fyra personer i vår stuga och i två andra stugor bodde två till i respektive stuga, så vi var totalt 8 personer på vår helg. Gruppen hinner bli riktigt tajt på en helg och alla har ju samma intresse, så det var bara roligt att dela stuga.

Våra stugor på Näsvallen

Utöver Johan och Hanna så jobbade också Åke och David där. Åke har varit där som gäst tidigare och i sommar frågade han om han fick jobba där istället och har också lånat ut sin häst till gården. Lite roligt är att Hanna också började som gäst, för att sedan åka dit med sin häst och jobba och så blev hon och Johan kära och hon blev kvar!

Johan & Hanna (bild lånad från Trumvallens fjällridning

David, även kallad den italienska samen, har jobbat med hästar runt hela världen och berättar historier som om han vore 50 snarare än 27. Hela gänget gjorde verkligen vistelsen – så öppna, hjälpsamma, roliga och så måna om sina hästar, fjället och hela upplevelsen. Att David dessutom toppade med att sjunga och spela gitarr vid lägerelden var liksom grädden på moset.

Ridningen då? Jo, vi fördelades ut på en samling vältränade, pålitliga och skitduktiga hästar, som självklart rids på Western-vis. Det är verkligen imponerande vad hästar klarar av, jag som ändå har ridit en hel del blev alldeles paff av terrängen som de här hästarna bara forcerade utan minsta osäkerhet. Djupt lervatten, galopp i klafsig myrmark, täta snår och klättring på branta stigar upp och nedför. På vissa ställen undrade jag om vi verkligen skulle komma fram.

På väg upp på fjälltoppen

Lunchpaus vid Oxsjön. Alla måltider lagades över öppen eld (utom frukosten) och det var så jäkla mysigt!

Jag fick rida Zeb, en trygg och lite envis travare och Johanna red på Luke, en härlig och snabb Quarter. Roligt att vi fick varsin häst döpt efter Macahans!

Johanna & Luke efter en härlig uppförsgalopp!

Jag & min fina Zeb: livet på en fjälltopp!

Andra dagen fick vi testa på något riktigt jäkla kul, nämligen att driva kor till häst. Helt fantastiskt. Men den upplevelsen förtjänar ett eget inlägg!

Ja, Trumvallen är verkligen något speciellt. Jag har en rätt stark känsla av att jag kommer återvända hit, många gånger. Det verkar som om de flesta gör det.