Morgon vid Näknen

Sist jag tog tåget upp till Stockholm – i måndags morse – var jag fast besluten att ta reda på vart på kartan den drömmiga sträckan egentligen ligger. Den där dimman så ofta ligger tjock över en sjö och där några få hus ligger mitt i paradiset (ja, om det inte vore för att tåget går precis där då )

Jag tog upp kartappen strax innan vi passerade med tåget, tryckte på positioneringsknappen och såg då att det var sjön Näknen vi susade förbi. Det måste vara en av de vackraste tågsträckorna i landet, där tåget går precis vid strandkanten på ena sidan och så är det bara spegelblank sjö (oftast) och skog på andra sidan.

Jag har sett att det finns en strimma mark bredvid spåret, innan sjön tar vid, och tänkt att där, just precis där, vore det magiskt att sitta med en kopp kaffe och se morgondimman lätta upp mot de gulröda träden. Men jag var inte säker på att det fanns någon väg dit.

I går kväll bestämde jag mig för att ta reda på det, för jag såg att det skulle bli en strålande höstdag och varning för dimma (varning förresten – gyllene chans borde det kallas), vilket borgade för en härlig morgon. Om jag nu bara hittade rätt.

Med kaffetermos, kameraväska och stativ gav jag mig av strax före sju. Idag skulle solen gå upp 7:30 nämligen så det var ingen större pärs att komma iväg.

Efter lite kartläsning hamnade jag norr om sjön, där jag kunde parkera och sen bara gå längs med spåret på en liten grusväg. Jag hade hittat det! Klang & jubel! Men jag hittade också en liten badplats och en brygga precis där jag hade parkerat och bestämde mig för att det nog var bästa platsen ändå.

Och så började en magisk morgon, där dimman aldrig riktigt ville släppa taget. Naturens skönhet rör mig långt, långt in i själen. Jag kände mig så obeskrivligt lycklig över att jag skapat möjligheten att kunna vara där och njuta av den, med min kamera och en varm kopp kaffe.