HLR i verklighetenCPR IRL

Jag kom hem idag, gjorde klart lite jobb och sen lade jag mig och sov en timme. Idag var jag med om sån där händelse som turligt nog inte händer så ofta, men som är så omskakande när det händer.

Jag och Annie hade ätit lunch och tagit en liten promenad efteråt och spanat in fina ställen i Sundbyberg. Nu stod vi vid tågstationen och skulle precis skiljas åt, hon och lillsparken skulle till BVC och jag skulle ner till tåget. Då ser vi hur en man, lätt lutad mot en kille, sjunker ihop en bit bort.

Vi gick fram direkt och jag trodde att han var full eller påverkad, vet inte varför men kanske var det hans klädsel som gjorde det. Men när vi kom runt och såg hans ansikte där han låg så fattade jag. Jag kommer inte glömma det ansiktet. Ögonen som tittade långt bortom oss, den gula färgen på hans hud och fradgan i munnen.

Den unga killen hade redan ringt 112 en gång tydligen och fått instruktionen att vänta. Nu sa vi åt honom att ringa igen, direkt och lade mannen i framstupa sidoläge. Han började gå från gul till blå i ansiktet och fradgan fortsatte komma.

Min känsla av maktlöshet där jag såg honom dö mitt framför mina ögon alltså. Jag kan inte HLR. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara att jag ville göra något. Men ganska snabbt kom en tjej som satte igång och sen en till som hon kunde bytas av med. Jag började springa för att hitta en hjärtstartare på Annies kloka inrådan. Som tur var fanns en precis runt hörnet (tack Svenska Spel och kvinnan jag mötte av en slump som visste var den fanns). Efter 2 omgångar med den kom ambulansen och vi gick. Det var så många som sprang fram för att hjälpa att jag fick hopp om mänskligheten.

Jag vet inte hur det gick. Det såg inte ljust ut, men jag hoppas han klarade sig. Jag satte mig på tåget med skakiga ben, tårar i ögonen och en fast beslutsamhet att lära mig HLR – Hjärt-Lungräddning. Jag vill aldrig stå där igen och se på utan att kunna hjälpa till och kanske se någon dö för att jag inte visste. Fy fan vad maktlös jag kände mig.

Mailade mina kollegor om att vi måste boka de planerade HLR-kurserna runtom i landet direkt. Fick svar att de redan är inbokade och den 7 april ska vi i Stockholm lära oss. Tack och lov.

Kom hem och kramade på E. Kramade på L. Livet är skört. Ta hand om det och lär dig HLR.I have just woken up from an afternoon nap. I had one of those earthshaking experiences today, that luckily don’t happen very often.

Me and Annie and her little mini-me had just had lunch, followed by a nice walk and talk. We were just about to say goodbye at the train station when I spotted a quite heavy man leaning on a younger guy and suddenly he started to fall. It was all so quiet and slow, but I realised something wasn’t right so I ran over there and Annie too.

At first I thought perhaps he was drunk or induced by something, maybe because of his clothing. But as I walked around him and saw his face I got it. He was dying. I can’t forget that face. The eyes who weren’t really seeing, the completely unnatural yellow colour of his skin and the froth around his mouth.

Apparantly the young guy had already called 112 (911) and was instructed to wait and see if he got better, but now we told him to call immediately and rolled him over on his side in order to help his breathing. But as he started to turn blue we realised he needed CPR.

I felt so incredibly powerless, watching him fade away in front of my eyes and I couldn’t help. Because I don’t know how to perfom CPR. Luckily, a girl who did came along and started to work on him. I ran as fast as I could to find a defibrillator, thank’s to Annie – I wouldn’t have thought of it if she hadn’t shouted out that we needed on.

By chance I ran into a woman who knew where to find one and it was in an office just around the corner.  I gave it to the women doing CPR and after two attempts the ambulance came. So many people had offered to help that I regained my faith in humanity.

I don’t know how it ended for this man. It didn’t look good but I really hope he made it. I got on the train, with shaky legs and tears in my eyes and a strong determination to learn CPR. Never again do I want to stand there just watching someone slip away because I don’t know how to help. Damn, I felt powerless.

I emailed my board colleagues to say that we need to schedule our planned CPR-courses ASAP. Got the response that it’s already booked and on April 7th I will take the course in Stockholm. Thank God.

Then I came home and hugged E. Hugged L. Realising once again that life is fragile. Take care of it and learn CPR.