Om vila, perspektiv och lite mens

Jag är rätt så bra på att hålla igång, åka runt och vara obekväm och ha mig. Alltså på det sättet att jag inte tycker det är så jobbigt att lämna hemmet, sova på knasiga ställen eller åka runt stan för att hinna med olika möten och kompishäng.

Däremot; efter händelserika dagar blir jag lätt katatonisk när jag väl får utrymme att slappna av och landa. Säkerligen fler som känner igen sig där – så länge varvtalet är uppe så kör man, men när pausen kommer så kommer liksom vilobehovet ut (jo, det blev en siesta i eftermiddags).

Idag har jag verkligen bara skrotat runt hemma och efter icke kvalitativ sömn och gråväder så kände jag mig energilös. Men jag lyckades ändå få jäkligt mycket gjort – inklusive trista surdegar.

Någonstans mitt på dagen fick jag nämligen en påminnelse om hur tufft livet kan vara när det verkligen är tufft på riktigt. Och det gav på ett konstigt sätt energi i form av en lust att ta tillvara på tiden och varandra.

En grej var att boka en läkartid. Jag läste nämligen att man ska söka hjälp om man blöder mycket under mens, för man kan få rätt bra järnbrist. Det är inte bra helt enkelt, men som vanligt med tjejproblem så är vi inte så upplysta. För mens pratar man ju inte om offentligt!! Tänk att en kan vara 36 år och inte kunna något så viktigt om sin kropp?

I alla fall. Med den här måndagen vill jag slå ett slag för perspektiv, goda diagnoser och att vila mellan varven helt enkelt.

Halvfilosoferat Katten