För att ha ägnat dagen på Webbdagarna, åt ett rätt så ytligt och businessorienterat ämne, så kommer jag ur den med oväntat många filosofiska tankar.
För webben numera, vad är den egentligen? Går det ens att avgöra var internet slutar och en själv börjar? Särskilt för en som lever på, av och med denna fantastiska, förödande sambandscentral för ett helt jordklot.
Dagen började med en uppmaning om vägval för framtiden, fortsatte med ett väldigt sorgligt bud norrifrån och avrundades med alarmerande insikter om vem som vet allt om mig (hint: han är “demokratiskt vald” i ett stort land nära dig).
Jag vandrar hemåt med tankar om livet och att internet och digitalt inte är internet och digitalt längre. Det är vi. Det är invävt i nästan allt vi gör och är. Och all den här nya, spännande teknologin som vi så ivrigt lägger upp oss för, okritiskt tar in i våra hem “för gud vad häftigt och bekvämt det är att kunna be en smart pryl berätta hur länge ICA på hörnet har öppet”, vart tar den oss?
Och det är inte en heltigenom bra känsla jag går hem med. Det har pratats om hur sanningen inte längre spelar någon roll, hur vi manipuleras av både höger- och vänsterextrema trollfabriker och inte minst – av stora företag som vi är så trygga med, som säljer våra själar (som vi ger dem gratis) för personaliserad kommunikation & tjänster. Och pengar. Som i fel händer blir till liv och död i stället.
Men.
Det har också pratats väldigt mycket om människor och alla de odigitala värden som vi ändå fortfarande sätter högst. Att mötas på riktigt. Att uppleva tillsammans. Att samlas kring något vi tror på. Att de som gör gott älskas mer.
Och jag tänker att vi i grunden fortfarande är människor, AI och annat till trots. Att vi kommer att hitta rätt på den här snåriga vägen genom den digitala transformationen med alla lockande snedsteg. Att vi kommer söka oss till det som faktiskt betyder mest i slutändan. Kontakt, sammanhang och frihet.
Internet och digitalt kommer bli något annat än internet och digitalt. Det kommer bli vi – och inte tvärtom. Det tror jag.
Vad tror du?
5 comments
Jag vet inte vad jag tror men jag uppskattar din text, och undrar mycket över våra barn (jag har två egna). De växer upp med internet och många i väst har tillgång till telefoner och surfplattor. Alla 10-åringar går direkt hem från skolan, ingen stannar på fritids och ingen följer med någon annan hem; de sätter sig i sina hus med iPads, PlayStation, hörlurar och mikrofoner och umgås i spel. Det är helt galet för mig men självklart för dem. Inget tålamod får de, ingen fantasi växer, kreativiteten sover. Men oj så svårt det är med skärmförbud.
Jag är i precis samma situation som dig vad gäller skärmar och barn. Har precis samma funderingar och jag känner mig så gammal så snabbt pga av denna nya värld. För den intresserar mig så lite, och den stressar mig. Just av dom anledningar som du skriver. Jag vill att barnen ska ut, interagera och hjälpa mig att baka. Som jag gjorde som barn. Och då är inte jag supergammal (39 är väl ändå hyffsat…). Men jag tvingas liksom in i detta moderna tänk, för det är så det ser ut nu. Jag och min sambo har ändå ramar och regler och det har fungerat väl hittills. Kanske just för att jag/vi inte konsumera detta själv så mycket utan är ute, interagerar, tränar och bakar. Det faller sig mer naturligt för oss alla. Men barnen blir äldre, får mer och mer egen vilja och ska också få ha mer bestämmanderätt. För det ingår i utvecklingen. Men fy fasen vad svårt jag har och anpassa mig till detta…
Det är SÅ sorgligt om det är vad det leder till – att barn inte leker/hänger längre. Där har ju vi vuxna ett ansvar, men vi har ju inte heller kläm på hur vi ska använda den där smartphonen eller uppkopplingen på bästa sätt. Väldigt intressant utvecklingsfas nu!
Jag älskar att fnula och fundera…. Jag läser din text om och om igen. Men jag har svårt att relatera funderingarna till den digitala världen. Jag vill inte bli styrd av digitaliseringen, jag vill tro att jag är en individ som väljer själv. Men jag blir styrd, för det är den nya världen nu. Och jag blir så stressad av det. För vem är jag då? Och vad vill jag då? Hur mycket påverkas jag utan att jag vet om det? Förmodligen mer än vad jag vill… Men börjar jag tänka så styrs jag enormt. All reklam, alla nyheter som jag inte ens vill ha, andras liv som gör att jag jämför mig med och får dålig självkänsla av… Och detta kan jag inte få kontroll på. Klarar mina barn av detta bättre än mig då dom har haft det naturligt från början eller skapar det kaos hos dom utan att vi vet? Men det är jäkligt bra reflektioner du tar upp som vi kanske behöver ifrågasätta eller anpassa oss till…
Visst är det överväldigande ibland! Jag tror att vi är i en anpassningsfas nu, där många vägval måste göras, rutiner och begränsningar ska sättas, liksom hur ska vi förhålla oss till alla dessa möjligheter och risker. Hittills har det ju varit lite “gå loss i godisbutik”-känsla, men det börjar ju märkas i psykisk ohälsa (inte minst hos barn) att vi nog kanske inte grejar en ständig uppkoppling och avskärmning från fysiska relationer. Vi behöver nog navigera rätt i allt det, så att det digitala/uppkopplade förstärker allt det andra och lämnar utrymme för allt annat vi är.