Igår strax efter klockan 1640 hade 17 år passerat sedan den allra sista stunden vi hade mamma i livet. 17 år. Det är svårt att greppa att jag snart har levt lika länge utan mamma som med henne. Det blir allt svårare att komma ihåg det där som var hon, mamman som fanns i min vardag, innan hon blev den onåbara.
Igår ville jag minnas. Ta en stund och tända några ljus när klockan visade 1640. Tänka på henne, försöka höra hennes skratt, hennes röst inom mig. Runtomkring mig var det sådär gult och orange som det var då. Jag kommer för alltid förknippa den allra vackraste höstskruden med de där dagarna i oktober, när allt tog slut och allt började om.
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert]
[/insert]Jag ville göra en film också, för att kapsla in och minnas den här stunden och känslan. Tänkte inte lägga upp den först, men jag gör det ändå och passar på att be dig som också vill få slut på den fruktansvärda jäkla sjukdomen att skänka en peng till min och min systers insamling i mammas namn hos Cancerfonden.
24 Oktober[:]
21 comments
vackert katta! kram!
Tack! Och stor kram tillbaks 🙂
Så fint! Jag är tacksam att ha min mamma kvar i livet. Hon vann sin kamp mot cancern, vilket jag är evigt tacksam för. Kram
Åh, vad underbart att höra att det också går bra ibland! Tack!
Vilken vacker video! kan inte ens föreställa mig hur du måste känna och ha känt. stor styrkekram!
Tack så mycket, det värmer!
All kärlek till dig <3 kramar
Tack!
Nu har jag raderat mina ord fem gånger ….så det får bli det enkla..Kram och jag tänker på dig!
Åh, kram tillbaks!
Vackert och sorgligt!
Tyvärr så har vi precis fått ett besked om att min mamma har cancer och hon ska starta cellgiftsbehandlingen snart….blir så trött på cancer!
Åh nej! Visst var din pappa drabbad oxå? Jag hoppas att allt går så bra det kan <3
Fuckfuckfuckcancer 🙁
Min pappa opererades nu i veckan, men det ser än så länge, lovande ut.
Kramar! ❤❤❤
Åh nej, cancer? Skönt att operationen gått bra, hoppas det fortsätter så. Stor kram <3
Otroligt vackert <3
Tack Sandra 🙂
Vackert skrivet! Du ger mig på något sätt hopp. Om att barnen kommer minnas. Kommer vilja och försöka minnas. De bra sakerna. Även om jag faktiskt har tänkt att vinna mot den där sjukdomen, för alltid. Stor kram!
Åh, det var fint att höra. Jag tror och hejar på dig, massor! Den jävla skitsjukdomen har tagit nog nu.
Fina mamma! Vad stolt och glad hon hade varit om hon kunnat läsa dina ord! Som jag har sagt många gånger förut: är så glad att du finns, underbara lillasyster! Och så är jag jätteglad att jag plötsligt kan kommentera här på bloggen! 🙂
Åh, fina fina du alltså. Tack! <3. Och det är jag också glad för 😛
Skitsjukdom. Inlägget precis tvärtom, en vacker hyllning på så många sätt.