Jag är, på gott och ont, en känslomänniska. Jag kan bli så ledsen, arg, glad, lycklig, nedstämd, orolig, exalterad och berörd. Jag kan sällan dölja det heller!
Det är inte alltid lätt, men jag har lärt mig att uppskatta de där känslorna. De ger mig så mycket i slutändan, fast jag kan känna mig som en knasboll i bland när jag stirrar på en spegelblank sjö och bara suckar.
Till exempel det här;
- Att höra en låt och totalt gå in i vemod, nostalgi, tokpepp eller bara en otrolig lyckokänsla över att det finns så begåvade människor här i världen, som lyckats skapa saker som tränger in under min hud, ända in i själen, en tisdagkväll i november i ett kök i Norrköping.
- Att bara tanken på att en kväll i mitt eget sällskap hägrar, med en bok eller något projekt som upphäver tiden, kan ge såna lyckobubblor i magen att jag nästan kreverar.
- Att ett berg, en regnskog, ett hav eller en skog kan få mig till tårar för att det är så vackert och jag inte vet var jag ska göra av mig själv i allt det vackra.
- Att jag kan komma till platser och minnas min mamma, farmor, faster, farfar, mormor som om vi varit där tillsammans alldeles nyss. Att jag är omåttligt glad över att ha de platserna kvar idag (Särna t ex) och att de är så fullspäckade av minnen, på gott och ont.
- Att vara riktigt arg på någonting eller någon och låta det ha sin gång och rida ut.
Jo, jag är glad över att jag kan känna allt det där och jag är glad över att jag – kanske som en reaktion på att mamma dog innan jag hann bli vuxen, kanske som en reaktion på att så många jag höll nära dog innan jag hann bli vuxen – nu tar ut många känslor i förskott. Jag vill berätta, få dem omkring mig att förstå hur mycket de betyder.
Jag ber på både efterhand och förhand om ursäkt för att jag är tjatig om det vackra i ett fjäll, snötäckt skog, regnskogsklädda vulkaner, vida vidder, stjärnklara nätter, sjukt bra låtar, mysiga hus, naturupplevelser, gulliga barn, snälla systrar och kompisar och inspirerande bekantskaper.
Mina känslor är lite all over the place ibland och jag vill nog faktiskt fortsätta ha det så.
Är det fler som känner igen sig eller har ni lite mer styr på det där?
[insert]
[/insert] En slädtur i fjällen i fullmånens sken. Lätt övertändning!
2 comments
Jag är precis likadan! Och jag är glad för det. Glad för att jag kan och vågar känna och (oftast) kan tolka mina egna känslor. Alla kan ju inte det och det verkar sååå jobbigt att vara människa då. Och trist.
Hur var din mamma? Var hon som du? Det är ju våra föräldrar som lär oss tolka våra känslor. Bebisar vet inte att de är glada när de skrattar eller ledsna när de gråter, det låter knäppt men så är det, och det är vi föräldrar som lär dem det här med känslor. Innan jag går all in som hobby-barnpsykolog avrundar jag det hela med att jag ofta tycker en har med sig sånt här från sin egen familj!
Det lustiga är att mamma nog kände och reflekterade mycket men hon visade det inte så mycket utåt, i alla fall inte de mer svåra känslorna. Hon höll det mesta inom sig liksom. Däremot älskade hon att resa, att testa nya saker (hon skaffade internet 94 och mobiltelefon och hon introducerade oss för tacos väldigt tidigt :)) och hon drömde om äventyr och sånt. Jag tror bara hon hade med sig att en inte ska tro att livet kan vara så, om du förstår.
Pappa är mer den extroverta känslomänniskan, haha. Där är vi lika, han och jag.