Nu när vi var i Idre så frågade Sara mig om jag ville gästa hennes pod Träningsglädje talks för att prata om hur man går vidare när världen blir helt omkullkastad av att en nära person rycks bort.
Jag tvekade först, dels för att det är så otroligt svårt att ge en tredimensionell bild av en person som betytt så oerhört mycket, för personer som aldrig träffat vare sig mig eller min mamma (jag lyckades inte!). Det är också jättesvårt att beskriva en process som var så oerhört komplex och pågick under flera års tid. Och som fortfarande pågår.
Jag visste att jag inte skulle kunna förmedla hela bilden. Men det kändes viktigt, för kanske är det någon som läser här eller hos Sara som är mitt i en liknande process och som undrar om livet någonsin kommer tillbaks.
Det var svårt att prata om bitvis. Det blev lite stockning i rösten ibland men det var också ett glatt samtal. Precis som livet är efter att man förlorat någon nära. Det är mycket sorg, ibland avgrundsdjup, men det kommer också lycka så småningom – och härligt nog i minnena av den som försvunnit. I alla fall för mig.
Jag hoppas att jag kunnat förmedla tre jätteviktiga saker till andra som kanske är mitt i det nattsvarta hål som sorgen kan vara.
Nummer ett: Det kommer en morgondag där du kommer kunna vara lycklig igen. De lyckliga stunderna kommer till och med bli ännu lite mer intensiva, eftersom du förstår vad de är värda och för att de alltid kommer kantas av en fin linje av saknad. Var inte rädd för att prata dig igenom det, med proffs och vänner och familj. Det behövs, under lång tid.
Nummer två: Våra nära och kära är det viktigaste som finns. Lägg tid och massor av kärlek på dem och se till att prata också om de svåra sakerna. Det gör vi nu, jättemycket, men vi gjorde det inte då.
När någon nära dör och om du kanske till och med står bredvid och ser det hända utan att kunna göra något åt det, ja då gör det förbannat ont. Och smärta är jobbigt men det är inte farligt. Vi blir så mycket starkare när vi kan dela den och lyfta upp den.
Nummer tre: Sorgen är inte linjär och den följer ingen mall. För mig är perioden efter mammas död som en dimma i minnet, där jag inte hade kontakt med mina känslor. Jag förstod inte och jag var totalt desorienterad. Min sorg kom senare och då med besked. Viktigt att tänka på för både den det drabbar och de som finns omkring. Var snäll mot dig själv länge och som vän eller nära – var lyhörd och följ med i processen. Det är inte farligt med ledsna människor – våga ta dig in.
Så – lyssna gärna och berätta vad du tyckte. Du hittar avsnittet här. Och missa inte Saras många andra podd-avsnitt, som jag tycker är rakt igenom så himla bra och kloka.
Och sist men inte minst; hylla gärna mammas minne och hjälp samtidigt till att stötta cancerforskningen. Vår insamling i mammas namn finns här.
#fuckcancer
[insert]
[/insert] Bild från traningsgladje.se
4 comments
Lyssnade på er idag. Vad fint av dig att dela med dig så mycket! Jag kände igen mig mycket i det du sade eftersom min mamma också var sjuk innan hon dog.
Tack för att du delar och vad fint av dig och din syster att göra något konkret för att hedra er mamma!
Tack så mycket Karin! Det är läskigt att dela med sig av något så personligt, men det kändes viktigt. Skulle gärna höra mer om din historia också. Tror man kan lära mycket av varandra i hur sorgen kan hanteras och livet levas vidare.
Kram och tack!
Lyssnade på er, så himla fint samtal. Tack för att du vill dela med dig. Blir väldigt berörd, även om det är väldigt svårt att förstå vad ni har gått igenom när jag inte upplevt det här själv (tack och lov). Vi har ju fått ett cancerbesked och fått uppleva den chocken och de känslorna runt det, fast det i det här fallet verkar det bli ett lyckligt slut! (håller tummar och tår). Mycket känslor runt det här, och alla i vår familj har reagerat olika – och det är liksom inte något vi har pratat om så mycket. Pappa vill inte. Ett uppvaknande om att ta hand om, finnas där och vara närvarande för familj och vänner. Jag har skänkt lite pengar till insamlingen, hoppas ni får in massor. Fint att göra något konkret.
TACK för din fina kommentar! Och jag håller fasen fler tummar och tår än jag har att det fortsätter bra.
Jag har full förståelse och respekt för att alla inte vill prata om de svåra sakerna, men på sikt tror jag att man behöver röra sig mot att släppa in anda och dela rädslor, sorg och annat svårt precis som man delar glädje. Samtidigt ska man såklart respektera hur andra vill hantera det. Kanske en varm kram och ett “om du vill prata så vill jag gärna det” kan öppna en dörr i alla fall. Det viktigaste är ju att man inte glider isär när man behöver vara sammankittade som mest.