Var vi än är i världen och hur vi än lever, så tror jag att vi är skapta på ett sätt som gör oss hemmablinda.
Vi hittar våra rutiner, vi ser inte allt med nya ögon hela tiden. Vi tappar förtjusningen som nya upplevelser ger oss.
Det är mänskligt. Men jag tror också att vi kan föda den där känslan, se detaljerna. Om vi bara tar oss tiden.
8 comments
Känner igen mig till 100% i det du skriver! Jag brukar vara rätt bra på att vara i nuet men de senaste två månaderna har varit röriga och jag har haft “fullt upp” med mina tankar. Och precis som du älskar jag verkligen fullmånen och häromdagen gick jag en långpromenad i skogen sent på kvällen, utan ficklampa! Eftersom jag varit så uppe i tankarna senaste tiden har jag inte haft nån fotolust och har tänkt att jag väntar in den. Men kanske borde jag göra tvärtom och ge mig ut i kameran direkt. Så får det nog bli. Ha en fin dag!
Jaaa, gör det! Det är verkligen en spark i baken som behövs ibland! Ett litet lokalt äventyr, om det så är på gårn 🙂 Tankar kan vara bra, men de kan verkligen lägga lock på närvaron! Kram, hoppas det blir en fin dag med kameran!
Jag är mitt i ett virrvarr av upp och ner men på något sätt ändå i nuet. Det är så speciellt att bli mamma att jag delvis känner mig helt uppslukad i det “för att överleva det nya” till att plötsligt bli väldigt väldigt observant på allt runtomkring – lite extra intensivt liksom när tillfället ges. Det är kanske det, att jag blivit bättre på att ta till vara på de små korta stunderna nu när en liten 7 månaders gör allt för att få min uppmärksamhet hela tiden. Självklart fina stunder de med. Men tidigare kanske jag tog den där lugna stunden för given, det gör jag inte längre om en säger så. När hon sover i fjällpulkan – och jag knatar fram på skoterled i skogen mellan snötyngda träd i total tystnad. Då är jag verkligen helt närvarande där i den stunden och får lyckorus känslor. Njutglor mer – finns ju så mycket fint runtomkring om en bara tittar – nu när jag faktiskt lyckats detoxa mig lite från mobilen. Svarar jag ens på din fråga nu? Svamlar iväg 🙂
Haha, jag tror jag fattar vad du menar – allt blir tydligare med kontraster, så även de lugna stunderna 🙂 Låter så mysigt att dra ut med pulkan sådär. Win-win för alla parter. TÄnk att få sova i en fjällpulka med naturen runtomkring, till ljudet av skidor i snön.
Måste vara en sån stor omställning, förstår att det är upp och ner och mycket av allt!
Mmmm, just så har jag länt senaste tiden. När jag kopplade ner, valde bort, fokuserade på det som ger mig kvalitativa upplevelser och lyssnade inåt. Därav min Instagrampost igår och blogginlägg idag. Let the chip fall were they may.. Jag behöver fokusera om, “re group”, och förälska mig i mitt eget liv igen. Som en gammal dålig relation har det blivit, där man gnatar på i dåliga rutiner och dåligt beteende utan att märka det själv.
Har känt exakt som du skrev i texten här: “Känt att tiden rusar för snabbt. Jag har saknat att bara vara ute och uppleva. Att njuta av att bo här. Att vara på upptäckarstråt med nyfikna ögon.” Närvaron, den är så vacker. Att bara vara, enkelheten. Jag vill bara sitta i ett fönster medan det regnar ute, inte scrolla, inte fota, inte dokumentera. Eller så vill jag fotografera men för fotograferandes skull, inte för att andra ska döma, gilla, kommentera eller ge sitt “approval”. Jag vill fota för fotandes skull, jag vill läsa böcker som ingen ber mig att recensera eller som jag ens pratar med någon om. Jag vill bara vara just nu, rakt upp och ned, och posta vad som än kommer in i min tankevärld, som inspirerar mig. På tider där det inte passar sig där ingen ser, bara för att jag vill posta.
Mindre stress. Mer närvaro, helt enkelt (fast inte så enkelt ändå i vår värld).
Stor kram
Men alltså jaaa, sån igenkänning. Det är så väldigt lätt att hamna däruppe i huvudet och börja blunda för detaljerna runtomkring. Och jag tror att sociala medier på det sättet är vår absolut största energitjuv. Visst ger det energi, inspiration och möten, men alltså allt det där med att växa, att publicera i rätt tid och ha ett flöde som ser bra ut i bion…orkar inte. Det tar bort all lust. Har försökt lägga upp en bild i flera dar men fastnar på texten. Känns som det måste vara så jäkla vässat liksom. Och ska jag skriva på engelska eller svenska? Så himla fjuttigt ju egentligen!
Hoppas ni får ordning på vattnet och att vi båda hittar den där rena lusten och skiter i resten! Thunder!
Jag tappar nog faktiskt aldrig lusten. Blir aldrig hemmablind. Eller bortablind. Är alltid “naturreligiös”. Har bara mer eller mindre mycket tid till det. Det är alltid värt att förlora sig en stund i naturen oavsett om man egentligen har tid eller inte. När man bor i skogen kan det till och med räcka med att stirra ut genom fönstret ett tag. Jag blir ibland full i skratt när jag inser att jag dessutom fört detta vidare. När sönerna kommer och ropar på mig för att en räv eller älg passerar på ängen, att det sitter en nötskrika vid fågelbordet eller bara för att det är en sådan vacker solnedgång. Älskart! <3
Haha, gud vad underbart att läsa! Jag känner nog som du, men de där dagarna när huvudet är fullt av jobb och annat så att jag inte kommer ut – då missar jag ju liksom upplevelsen av naturen och jag tror det är den jag saknat. Att bara gå ut och ströva bland naturens under och ha tid och ro att utforska dem 🙂
Det är så kul när barn tar efter, känns bra när man kan föra vidare sånt! Min bonusdotter brukade utbrista vid vackra kvällshimlar: Katta, den här skulle du verkligen vilja fota! Haha.