Hur kan jag någonsin längta efter mer?

– Nä, just här och nu är det faktiskt en 10:a, sa min kompis efter att vi gått laget runt och satt en siffra på hur vi mår. Efter att först ha sagt en lägre siffra, för att livet-grejer i stort fick vara med, så ändrade hon sig. Varför inte njuta av en stund som är en tia, utan att dra ner den med dåtid och framtid? Visst, det kan kräva sin uppmärksamhet, men just där och då hade de faktiskt ingen roll att spela.

Jag har tänkt på det där efteråt. Hur det nu mer än kanske nånsin tidigare har blivit lättare för mig att vara just precis i stunden, som om den här långvariga ovissheten har tvingat mig – nej, fått mig –  att se enhörningar när de dyker upp. Ja, det är mycket skit i världen på så många plan, men just här och nu är livet helt jävla underbart. Vilket ofta händer när du är med livfulla personer i en natur som fullkomligt sprakar av nytt liv. Där omvärldens fula tryne liksom inte orkar tränga sig in utan inbjudan. Och jag bjuder inte in. Inte nu.

Just nu blommar häggen och den ber inte om ursäkt för sig. Björkens nygröna blad lovar nystart och göken ropar hoppfullt efter kärlek. Allting är så fint, så nytt, så hänförande kraftfullt i all sin nyvakenhet. Jag blundar, doftar och lyssnar och tänker att hur kan någon någonsin längta efter mer?

Visst har jag oro över allt ifrån skogsbruk till ignorans, som äter upp mig ibland, men just precis nu vill jag bara vara här. I de ljusa nätterna, i fåglarnas underbart envisa prat, i försommarens dofter och i junimånadens alla pirrande löften.