Den här kloka kvinnan brukar komma med lite utmaningar då och då. Jävligt jobbiga dessutom. Nu i mars står backintervaller på jobbig-listan, som hittas i Saras facebookgrupp.
Jag hade redan bestämt att jag skulle komma igång med intervaller igen efter ett snack jag och E hade om min frustration över min fysiska form, så den kom ju rätt lägligt. Jag hoppar sällan på grejer, men det här får bli en inspiration till att riva av fler än jag tänkt.
Jag började idag. Solen sken, luften doftade grus och vår och jag hade dammat iväg dagens jobblista strax innan kl 14. Funderade en kort stund på att ta en tupplur (jag är SÅ trött jämt) men hoppade in i löparstället innan jag hann tänka tanken ut.
Med tunga ben och en ond hallux valgus trampade jag iväg. Men, den underbara solen fick mig att glömma det mesta; smärtan i foten, dramat igår (som skakat om mig en hel del inser jag) och det faktum att jag sprang förbi en hel flock med studenter (jag gillar inte så mycket att ha publik när jag springer).
Jag tog mitt varv och i en solig kurva hängde små ljusgröna knoppar från ett av träden. Jag blev lite lycklig och sprang vidare. Mot backen på hemvägen. Jag var nästan nervös – jag har nog fått för mig att jag inte kan springa snabbt längre. Men jag fick hejarop av en snäll kvinna, så jag föll in och hejade på mig själv och solen sken och under fötterna bara mjuk, fin stig, inramad av träd och vatten. Precis som jag vill ha det.
Det är verkligen så att det alltid är härligt efteråt. Jag kände mig trött men stolt och glad när jag joggade hemåt igen efter 6 vändor upp och ner. Jag filosoferade över #babysteps och över att vara glad över de små, men fina sakerna lite oftare. Och om att gilla jävligt jobbiga backar trots allt.
[insert]
[/insert] Small steps and little flowers – beautiful things
