Min helg i bilder: Livets kontraster på 24 timmar

Det är ju i kontrasterna livet händer som jag brukar konstatera. Och den här helgen har verkligen varit en som påvisar detta faktum. Min helg i bilder var tänkt att dokumentera en helt vanlig, fin helg, men det blev något helt annat. Det blev kontraster. Tänkte att jag skulle skippa hela alltet, men sen tänkte jag att det är ju just såhär det är ibland, i sin alla ärligaste form. Fullt av kontraster.

I lördags åkte jag till Stockholm för att fira en riktigt begåvad och alldeles underbar tjej, som jag haft förmånen att få jobba med – Annika. Hon är en av mina favorit-AD:s och designar inte bara vackra webbar och digitala verktyg, hon är en fena på mönster, illustrationer och möbelrenovering också. Och förbaskat härlig som person.

[insert] [/insert] Ett glas bubbel med gamla kollegor.

Efter några timmar på middag som bara flög förbi (jag skulle ta sista tåget hem till Norrpan, 21:51) så tvingades jag kasta mig hemåt. Tyvärr gick tåget ungefär en minut innan jag nådde perrongen och där stod jag. Skickade nödsignal till systern och fick ett entuasiastisk “JAAA!” från syskonbarnen. Vilket välkomnande! Eftersom det tar sin lilla tid att harva ut till villaområdet i Älvsjö så valde jag att åka direkt dit. Vi hann gosa lite innan vi lade oss och jag blev återigen alldeles varm över att de där små trollen finns och är så jäkla fina, coola och väldigt roliga att hänga med.

På morgonen hade de blivit företagare; de skulle sälja nybakade frukostbröd (de här goda) till grannarna. Pappa Ola bakade för glatta livet och tjejerna levererade ut på sina beställningar. Något långsamt och ineffektivt, men det ska ju alltid finnas förbättringspotential. Jag är så stolt över dem. Det bara kör och de är så påhittiga.

Det var med en riktigt varm känsla jag åkte hemåt igår, sådär som det blir när man fått träffa så många människor man är glad över att ha i sitt liv.

Och sen ringde min gammelmoster. Och min syster. Och jag förstod att något hänt och ungefär vad det handlade om.
Vi har en morbror som inte haft ett lätt liv. Särskilt inte sedan vår mamma (hans storasyster & klippa) gick bort. Med jämna mellanrum de senaste 10 åren har vi åkt på olika utryckningar till Värmland, där han & mormor bodde. Efter att mormor gick bort för tre år sedan så har det bara blivit värre kan man säga.

Och idag har vi varit och sannolikt sagt farväl till en morbror som aldrig riktigt fick blomma ut. Och det väcker så mycket sorg och funderingar över den där andra delen av mänskliga relationer och livets utveckling. Den som inte blir så varm och givande och full av möjligheter, utan hård, snorig och för vissa, knäckande.

Vi har än en gång fått hälsa på det gamla som vår generation förhoppningsvis brutit med. Dessutom känner jag mig väldigt påverkad av liv och död och var gränsen går. När är ett liv värt att rädda? När vet man att det inte finns hopp? Den filosofin, i gränslandet mellan vetenskap, vilja att rädda liv och definitionen av ett liv, den har vi fått besöka idag. Filosofin utan tvärsäkra svar.

Beslutet är inte i våra händer, men det ser inte ljust ut. Imorgon vet vi mer. Men vi fick säga vårt adjö och finnas där idag, och det känns bra oavsett allt som varit och oavsett hur mycket vår närvaro gav.

Igår vaknade jag med framtiden, hoppet och obändig livslust koncentrerat i mina syskonbarn. I dag besökte jag det förflutna, såg döden i nästa avfart och återbekantade mig med sorgen. Det är förbannat kontrastrikt ibland, det här livet, men det är också själva poängen. Det ÄR i kontrasterna det händer. Allt sammantaget blev det en väldigt stark och fin helg.