Precis när vi var som bäst igång med vår fredagkväll såg vi notiserna om vad som höll på att ske i Paris och vi förstod ganska snabbt att det här var ännu en av de där dagarna som skapar ett före och ett efter. Fruktansvärda scener, vidrig ondska. Det har inte direkt hjälpt min tro på världen framåt, men gjort mig än mer beslutsam i att inte vika för hat och stängda sinnen – vi måste göra precis tvärtom.
Allt som händer nu har gjort mig lite tyst. Det pågår mycket inombords och allt jag försöker säga på bloggen eller i andra sociala medier känns så…futtigt. Så ja, det har liksom blivit lite tyst, men så är det ibland. Vi måste ju inte sända konstant, ibland är det bättre att tänka en stund på egen kammare.
Trots det hemska så hade vi en bra och rolig helg. Jag skrattar aldrig så mycket och så magvärksframkallande som jag gör med de här galna, underbara vännerna. Jag hoppas vi kör på tills vi blir hundra! Jag och Lisa, som jag känt längst av de här tre, firade faktiskt 30-årig vänskap nu i höst. Då var vi små ettagluttare i samma klass, nu är vi nästan likadana, bara lite äldre ;). De andra två har jag “bara” känt i 27 år… Det är fint med vänner alltså.
Nu väntar lite jobbresor i veckan, inför nästa veckas stora grand finale på mina 18 månader hos min kund. Efter jul väntar nya spännande uppdrag hoppas jag – jag jobbar på det just nu!
Hur är din vecka såhär långt?
[:]
4 comments
Ååååh häftigt det där när en känt någon hela sitt liv. Nu är jag bara 25, men har ändå en kompis som jag haft med mig i 23 år och jag har känt henne längre än båda mina syskon vilket är ganska sjukt haha.
Ja, det är verkligen häftigt faktiskt – man har ju varit med varandra genom nästan hela livet och det ger ju en alldeles särskild vänskap. Så glad att vi hängt ihop i alla år!
Vad flummigt att ha känt någon längre än ens syskon 🙂
oj.. 30 års vänskap! helt otroligt. Då känner man varann rätt väl kan jag tro 😉
Haha, jajemen, på gott och ont 😉