Hej och god tisdag, hoppas jag!
Här är det en mellangod en. Eller tisdagen är det inget fel på – det är jag som har en riktig mellandag humörsmässigt. Vet inte riktigt vad det är, men jag känner mig låg. Tror jag håller på att vänja mig vid att ha gått från pyttelite kompistid till pyttepyttelite. Och så saknar jag den där egentiden jag fick under mina kvällar i Stockholm. Märkligt problem eller hur? Jag saknar tid med mina kompisar men jag vill också vara själv?!
Jag må älska relationer och alla mina nära, men jag har fattat att jag verkligen behöver stunder där jag bara får rå mig själv. Nu har jag ju varit “inneboende” de senaste gångerna jag varit i stan och hemma är jag ju inte själv. Jag förstår inte det där riktigt, för jag är typ alltid själaglad under och efter en kväll hos mina kompisar eller syrran och jag tycker det är supermysigt att mötas av min familj när jag kommer hem. Jag saknar dem när jag är borta.
Men veckor utan sociala pauser verkar på något sätt bygga upp en liten trotsfas inuti. Jag blir en trulig eller inbunden tonåring som vill hänga på sitt rum och ba “jag gör vad jag viiiiiill”. Men så gör jag ju inte, eftersom jag ju inte är tonåring. Jag tror det är dags att på riktigt återknyta bekantskapen med löpningen. Världens bästa sätt att få vara för sig själv en stund, och vem har någonsin varit sur efter en (motions)löprunda?
Mvh
/Barnrumpan
[/insert]
6 comments
vi verkar vara många som haft en skitdag – jag med. det fina är ju att sådana här dagar går över. just because you have a bad day doesn’t mean you have a bad life. jag älskar det citatet!! och ja, egentid är viktigt. ut och spring med dig!!
Tack!! Precis vad jag behövde höra, du har skrivit det nån gång och det är sååå bra!
Ut o spring med mig, och dig! Hoppas din onsdag blir bättre, annars kan alltid en bild på en gullig katt hjälpa ☺️(jag bildgooglade nyss)
Jag har precis samma “problem”. De första typ tre åren som jag och min kille var ihop bodde vi hop varannan vecka och varannan vecka (barnvecka) bodde jag ensam. Det var rätt jobbigt pga rätt kläder var alltid på fel ställe, maten i kylen ruttnade osv osv. Men! Guuuud vad jag saknar ensamtid! Tar verkligen tillvara på ungefär all jag får.
Ja, det är ruggigt svårt att bli av med vanan när den väl satt sig! Jag inser att jag haft det superlyxigt med mina solokvällar i Stockholm. Men det verkar lösa sig – jag har blivit med övernattningslägenhet på Kungsholmen, via min kompis svärföräldrar. Kunde verkligen inte ha drömt fram en bättre lösning!
Hur fixar du solotid nuförtejn då?
Där är vi lika. Har behov av att bara vara själv. Ensam med tankarna. Ibland vill jag mest vara tyst och har inte lust att kommunicera alls. Samtidigt är jag bäst på att vara social. Makes no sense. 🙂
Haha, nä, fast ändå gör det ju det. Kontraster – socialt kräver ensamtid, ensamtid ger socialt sug. Lagoma doser av allt är väl bäst.
Det luriga är att en inte gärna kan skicka ut familj när behovet pockar på. Har fortfarande inte hittat rätt lösning där, men möjligen kan en femrummare vara svaret 🙂