Stugpoesi till glesbygden

Jag vaknar. Går ut i det stora rummet och börjar dagens arbete med att värma det. Ute visar termometern 15 bitande vackra minusgrader, inne är det lika många plusgrader.
När vedspisen börjat jobba är det dags för kaffet. Jag sätter i filtret, måttar upp kaffet och häller vatten i bryggaren.

Snart sprider sig en löftesrik doft av morgonens första kopp och brasan sprakar och jag tar min kopp i handen och sätter mig i soffan en stund. Jag lutar mig mot fårskinnsfällen eftersom det värmer så skönt. Undrar om det någonsin känns kallt mot ett fårskinn, för de har som en egen värme där i ullen.

Därute är fåglarna i kamp med ekorrarna, den dagliga om nötter och frön och solen glöder plötsligt mellan frostiga björkar. Jag är hemma. Jag förälskar mig varje dag, som på repeat fast inte alls, utan på nytt.

Livet här passar mig så bra. Jag varvar kroppsjobb med mentala irrfärder i varandets egentliga mening med stunder i skogen med de stora vidderna på fjället med de små äventyren alldeles här på gården. Jag väljer pulsen när den behövs och den behövs inte längre i maxtakt så att jag ska skynda fram, fram till jag vet inte vad för det vet kanske ingen.

Livet här ger tid att verkligen tänka. Att verkligen känna. Och jag känner mina brister, mina drömmar, mina gömda sorger och den innerliga längtan efter…något.

Det är inte alltid lätt, det gör till och med ont, men jag gläntar på dörren, öppnar famnen och släpper in eller ut det där som behöver komma in eller ut. Det hinns med, det får finnas och hinner försvinna och jag kan skala bort ännu en hinna.

Jag förstår att vi kommer aldrig fram utan vi ska vara precis här, där vi är och ingen annanstans där vi inte kan vara, helt på riktigt. Jag förstår att det är viktigt.

Himlen glöder och till nytta för jag går ut, jag ser den, jag tar den och förvarar den, där med frosten, natthimlen och floden och jag ler, för jag behöver inte vara mer, jag ska bara vara. Mer.