#tbt – Till dig

Jag skulle prata med dig om alla de där små sakerna som stör. Om de stora, de som verkligen berör.

Jag skulle berätta för dig om min dag idag. Om när jag satt och försökte få ordning på allt, på ett café, med min dator.
Jag skulle be dig läsa det jag skrev, be dig ringa mig sen och säga vad du tycker. Vad jag borde göra. Eller bara säga “älskade lilla vän, det kommer ordna sig”.
Kanske skulle jag be dig komma hit och krama mig. Det var längesen jag fick vara liten och skyddad.

Jag skulle berätta om allt bra jag gjort. Jag skulle dela det med dig.

Jag skulle boka en resa till New York, för bara dig och mig och syrran.
Vi skulle ta en promenad i Hagaparken, och en fika med varm choklad.

Vi skulle kanske äta middag tillsammans varje söndag. Jag hoppas att vi skulle göra det.

Vi skulle skratta tillsammans. Prata på ett vuxet sätt i bland. Prata om Dolly och Amanda och du skulle tjata på mig, säga att jag måste ge dem kusiner.
Jag skulle köpa en gris varje gång jag såg en. Jag tänker alltid på det när jag går förbi en. Hur du samlade på de där fula små porslinsgrisarna och sa att pappa var din första i samlingen.

Jag skulle tänka saker som “tänk om du skulle dö, vad skulle jag göra då”? och kunna ringa dig efteråt och bli lugn igen.
Jag skulle krama dig så ofta jag kunde, dra in doften av mamma i näsan och känna mig trygg.

Jag skulle sminka dig när du skulle ut. Jag skulle hjälpa dig shoppa onödiga skor och snygga klänningar. Sen skulle vi dricka en latte och titta på folk.

Jag skulle få små oväntade presenter från någon som kom att tänka på mig när hon såg dem. Jag skulle ha dig som vän på facebook och ha en massa bilder på oss tillsammans,  och många glada filmer där jag kunde höra din röst och ditt mammaskratt.

Jag skulle inte vara så vilsen.

Jag skulle höra dig svära över regn och kyla och vi skulle boka en resa till värmen. Vi skulle promenera i sanden, precis i vågskvalpet och säga att “just nu är vi här. Om en vecka är vi hemma igen, men nu är vi här”.

Jag skulle borra in mitt ansikte i din halsgrop och du skulle bli kittlig och ropa “iiiiiihhh” och klämma mig sådär, mellan axeln och kinden. Din mjuka, mjuka kind.

Allt det där skulle jag göra om du var här.
Men nu skriver jag det i stället. Det blev så när du försvann, för 12 år och en evighet sedan.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

(från dagboken 2012)