Three years and 3o days

De säger att vår generation (och yngre) är rastlös av sig. Vi stannar max 3 år på ett jobb, bor 3 år på en plats och jag vet inte – kanske har många 3-åriga förhållanden också?

Det slog mig i alla fall att vi flyttar ganska precis 3 år efter att vi flyttade in. Jag lämnade Stockholm då och jag lämnar Stockholm nu. Då hyrde jag ut min lägenhet och skrev mig i Norrköping, nu har jag sålt lägenheten och har alla bopålar här i Östergötland.

Så här såg det ut för tre år sedan, när vi körde flyttlasset från Stockholm (första gången). På Statoil i Kungens kurva frågade killen i kassan lite chockat om jag visste vad jag gjorde – “flyttar du från Stockholm till Norrköping? Det brukar ju vara tvärtom?”.
[insert][/insert] Jag ser ju ganska glad ut ändå?

Efter att ha lassat av mitt bohag var det dags att hämta Erics stuff. Jag och Linnea hjälptes åt som tur var.
[insert][/insert] Tänk att den där lilla overall-parveln är en stor 7-åring nu som gör sin egen frukost. Galet.

Sen var det dags att flytta in i nya lyan. Som nu är gamla lyan då. Soffan på bilden nedan är numera såld till ett gulligt, 18-årigt par som flyttar till sin första gemensamma lya. Känns fint!
[insert][/insert]

Efter att all flytt och allt hemmastaddande så gav jag mig ut på lite upptäcktsfärder i min nya hemstad. Jag upptäckte på riktigt min kära runda runt Strömmen (den jag typ alltid springer) och fascinerades av runskrifterna på Himmelstalundsfältet för första (men inte sista) gången. Snacka om timehop. Mina fötter precis bakom fotsteg inristade av någon annan, för tusentals år sedan. Så nära och så fjärran. [insert][/insert]

Jag älskar att Norrköping har spårvagnar också. Det här var en av de första turerna jag tog ner på Drottninggatan efter att vi flyttat. För just precis 3 år sedan.
[insert][/insert]

Nu väntar nya äventyr i staden som växt på mig de senaste 6 åren. Nästa kapitel. Då, för sex år sedan, när jag just träffat E, trodde jag aldrig att jag skulle lämna Stockholm och flytta hit. Helt otänkbart var det till och med.

Nu tycker jag mycket om den här staden, charmas av den och uppskattar att den inte har en hemsk tunnelbana och miljarder människor som är i vägen. Däremot kommer den förmodligen alltid att sakna det jag saknar allra mest. Mina bästa vänner & familj, min syster och småtrollen. Men vi får hitta en lösning. För jag verkar bli kvar här som det ser ut.  Åtminstone 3 år till 😉