Eller gör vi verkligen det? Det är fruktansvärda bilder som kommer från Grekland och båtflyktingarnas verklighet. Just nu cirkulerar bilder på en död liten pojke, offer för världens vidrighet. Det gör mig upprörd att debatten handlar mer om huruvida såna bilder ska visas i de här sammanhangen än om orsaken till att den överhuvudtaget kunnat tas. Alla har rätt till sin åsikt såklart. Men tyvärr så är det precis så illa och värre och bortom bekväm statistik och myter som sprids av främlingsfientliga källor så är det såhär det ser ut.
Jag grät när jag helt oförberedd såg bilden på den lilla pojken. Jag har hjälpt innan genom att skicka pengar, men det måste finnas mer att göra. Det här får inte hända, men det har hänt. Det får inte fortsätta hända, men det gör det. Under tiden så kan vi andra göra livet enklare för dem som drabbats och visa medmänsklighet istället för likgiltighet.
Kommande vecka har jag dragit igång en insamling på kontoret och jag tänker åka hit på fredag för att lämna grejer. Helst skulle jag vilja åka med ner och hjälpa till på plats. Trösta, krama, hjälpa, vara mänsklig. Det är helt vansinnigt hur kall mänskligheten har blivit, hur ego våra samhällen har blivit. Jag försöker inte vara en fin människa här, det är banne mig ren och skär grundläggande solidaritet och medmänsklighet. Jag vill kunna hoppas på samma hjälp om det någonsin händer oss här. Och det är verkligen inte otänkbart att det gör det. Hur vill vi att världen ska se oss då?
Bra länkar:
Vi gör vad vi kan
Röda Korset
UNHCR
Hans Rosling om flyktingkrisen
