Jag går grusvägen fram en sen sommarkväll. Tankar om vardagliga ting och vackra himlar blandar sig i mitt huvud och då kommer doften. Den av ljummen, nyregnad sommar som blandas med barrskog och kören från mygg.
Den tar mig direkt tillbaks till känslan av alla barndomssomrar då jag gått just precis här. Ljusa kvällar med äventyr som sträckte sig oändligt långa framför oss. Det är minnen som från olika tider som förenar sig och skapar ett spektra av känslor och bilder inom mig. Det är som att gå grusvägen fram i filmen om mitt liv.
Minnen från en rejäl åsknatt i sommarstugan där vi sprang till bilen i täcken mitt i natten och åkte över till mormor. Från alla pirriga gånger jag fick styra bilen den sista biten av den här grusvägen mot stugan, i pappas knä. Från släktkvällar nere vid sjön med kolbotten & kusinlek. Från farmors fantastiska pannkakor och oroliga omtanke. Från den ljuvligt goda potatisen från deras åker. Från movieboxkvällar hos mormor till hästdrömmen som blev sann när vi hade ”egna” hästar på gården i fem långa veckor.
Farmor och farfar
Farfar och världens godaste mandelpotatis
Från fnissiga stunder med min favoritfaster Margit, som hade en alldeles unik kontakt med talgoxar. Från stunder i skogen med mormor, kämpandes med bär- och mossplockning bland mygg och färska björnspår.
Mormor och Margit lär mig om skogen
Jag har förmodligen skojat med Margit, världens snällaste människa.
Vi hade så rika, långa somrar här. Alla mina bästa människor var på plats och jag lekte, badade, gick i skogen och försvann i ett berg av böcker under regniga dagar.
Och nu skapar jag nya minnen till banken. Jag bygger en vardag och sätter min prägel på gården, småpratar med farmor och farfar och tänker att de lyssnar. Att de gillar vad vi skapar nu, även om farfar nog hade velat lägga sig i både det ena och det tredje.
Hela farmor och farfars familj, som den såg ut 1980, samlade framför ladan där jag bor nu. Längst till höger står pappa, mamma med mig i famnen och Johanna framför oss.
Den här platsen är alla tider och minnen samtidigt för mig. Som om den lever då och nu i samma tid. Jag sitter här idag, med jobb och bil och livets erfarenhet, men alldeles bredvid sitter jag då, med en bok, ett oändligt sommarlov och alla de omkring som saknas nu. Och det är så fint på något sätt jag inte kan förklara.
Här lever nostalgin, men den blandas med en spännande framtid. De ger varandra djup och mening.
De ger mig djup och mening – och ett hem.
10 comments
Alltså minnen… Vad skulle man göra utan dem?! ❤
Ja, det skulle vara så mycket fattigare! Det är så häftigt hur dofter och ljud och smaker bara kan få dem att bubbla upp sådär också!
Vackert!
Vi har kvar min barndoms stuga och jag lever kvar i många minnen där. Dörren måste låta på ett visst sätt, det ska alltid vara lite fuktig mark under några träd på väg till lilla stranden, stenen vid yttertrappan ska ligga kvar osv. Dock är det lite sorgligt att mina barn inte så gärna åker dit. De får hänga med flera gånger under olika delar av året, och visst kan de ha det skönt och skoj på plats, men det är alltid protester innan.
Åh, jag förstår precis! Man vill som inte att nåt ska förändras, samtidigt som det också blir bra ändå när man gör det med kärlek 🙂 Jag är säker på att dina barn kommer ha samma romantiska minnen när de blir större – fortsätt jaga med dem dit 🙂
Åååh! Jag blir alldeles tårögd. Så himla fint. Vilka minnen och vilken framtid på en och samma kärleksfulla plats. <3
Tack, vad glad jag blir! Ja, det är verkligen något speciellt att ha en sån plats. Hoppas det är många som har det!
Härlig och rolig läsning om Särna 🙂 Jag har själv ingen släkt där men under några år ”hängde” jag mycket där både sommar och vinter. Nu är det faktiskt 18 år sen jag var uppe sist ;o… Jag var på väg förra sommaren men fick inte ihop det men snart så kommer jag tillbaka och hälsar på i Särna.
Önskar dig allt gott 🙂
//Marianne
Ojoj, då är det hög tid att du åker hit nu, haha 🙂 Hoppas det blir av snart och jag tror du kommer känna igen dig nästan överallt 🙂
Tack – och detsamma!
Vad fint du skriver! Du får mig att tänka på gångna tider och underbara människor som inte längre finns bland oss. Fotot är en mäktig länk till våra minnen. Framför mig har jag en bunke fotoalbum som som jag borde scanna och bevara digitalt. Tyvärr har jag ingen scanner men nu fick jag stor lust att köpa en! Tack för en bra och inspirerande blogg!
Fint inlägg! Härligt att få ta del av din historia och din känsla!
Kram Lena