Jag tror inte jag har skrivit/förklarat så mycket vad jag menar med en av de kategorier som jag har här på bloggen – trots att det nog är den viktigaste egentligen. Den må låta amerikanskt klyschig men det är nog det viktigaste jag definierat för mig själv, nämligen life design.
Vad jag lägger i den termen är egentligen själva tillvägagångssättet för att skapa mitt bucket life – nämligen att designa (eller forma om man så vill) det liv jag vill leva genom en radda finstilta småjusteringar och mer dödsföraktande hopp, som liksom skapar den där blandningen jag vill åt.
Det händer en hel del just nu och det är så spännande att vara i såna här perioder. Jag gillar att liksom kasta om lite grejer och se vart de landar. MEN. Det finns en jätteviktig förutsättning för det, nämligen att jag har en bra grund.
Förändring som drivs av rädsla eller flykt blir sällan bra, särskilt om den sammanfaller med att några ben är i gungning. Ben i det här fallet kommer från min egensnickrade teori om ben jag står på (vilket är 4 till antalet, till skillnad från alla andra i Homo Sapiens-släktet).
Ett ben är relationer, ett är boende, ett är jobb och det sista är hälsa. Min teori går ut på att om tre av benen är riktigt stabila, ja då kan jag kasta mig ut i det okända på det fjärde. Kanske också om två ben står stadigt, beror lite på vilka. Om hälsan är god och relationerna stabila, ja då kan jag väl byta jobb och samtidigt passa på att flytta. Typ. Men om jag är sjuk och nydumpad – ja, då är det väl inte asfräsch timing att börja nytt jobb och lägga ut lägenheten på Hemnet. Typ.
Just nu är de flesta ben friska och glada. Jobblivet är superkul sen i höstas, jag är lyckligt kär och förhoppningsvis frisk. Och vips, så är jag igång med förändring. Jag är lite av en ketchupflaska när det gäller det där. Jag kan fundera länge på saker, samla på mig eftertanke och ledtrådar och sen plötsligt så smäller det.
Med anledning av detta sitter jag just nu i soffan och tittar ut över min Stockholmslägenhet och tänker på det här med kapitel. I morgon ska den fotas och på fredag finns den på Hemnet. Om allt går som det ska så skriver vi på för en ny lägenhet i helgen, i en annan stad.
Det är alltså mitt Stockholmskapitel – i stort sett hela mitt liv med andra ord – som har skrivpaus på obestämd tid. Jag har övat lite på det förut när jag hyrde ut min lägenhet, men när jag lämnat över nycklarna så kommer jag vara påhälsande i min egen stad. Det är ju riktigt konstigt.
Samtidigt – och det är därför jag gör det – så är det dags. Jag vill röra mig framåt och för att göra det så behöver en lätta ankar för att använda metaforer. Det känns rätt – om än nostalgiskt (jag är vansinnigt nostalgisk) – och är det något livet har lärt mig så är det väl just det att det inte blir många minnen skrivna om en sitter på samma fläck dagarna i ända.
Vad tror du om det här med ben? Har du någon annan teori eller vad får dig att göra större förändringar?
Just precis när fotografen skulle komma så lade sig den här dimman över min utsikt. Det blir ett nytt försök i morgon
Ny-och egenstajlat
10 comments
Intressant med ben, och ja jag använder mig av lite samma sak. Fast jag tänker tårtbitar och hur stor del av tårtan de olika ”benen” tar.
Sedan jobbar jag alltid med en övergripande intention, hur vill jag ha det i mitt liv? Med fokus på tillstånd. Och då har jag upptäckt att det blir så mycket enklare att stämma av och att göra förändringarna som behövs. Visst det är kul att ro, men om jag inte vet vart jag ska så kan det blir väldigt drygt i både kropp och själv om jag bara ror och ror och liksom aldrig vet vart jag ska.
När det kommer till att må bra generellt, så har jag använt mig av min doktorer 🙂 Faktiskt ett himla bra verktyg som jag använder mig av nästan varje dag.
http://frokenappelbo.blogspot.se/2008/08/doktor-coach.html
Oj blev en lång kommentar det här, spännande med ett nytt kapitel förresten!
Vad roligt att höra din variant! Jag hoppas att många har någon filosofi kring det där, jag tycker liksom det blir enklare att skruva på balansen med de utgångspunkterna.
Dina doktorer – skitbra ju och rolig idé 🙂
Gällande den övergripande planen så har jag också några huvudprioriterade mål som jag liksom strävar mot. Då rör man sig i rätt riktning på det stora hela, även om det blir spontana infall längs vägen.
Tjoho!!!
Ja du är verkligen som en ketchupflaska (iallafall de i glas,de nya ger en perfekt mängd ketchup utan att behöva skaka om den )! Heja dig!! Kommer att kännas konstigt att du flyttar samtidigt är det helt rätt. Dags att ta nästa steg, och vi har ju byggt ett gästrum i huset men egen toalett till förfogande så där har du alltid en plats att vara när du hälsar på!
Ja, min plan är att våldgästa alla ”mina barn” och deras föräldrar – blir ju ett sätt att träffa alla oftare 🙂 Jag har ju hus i Älvsjö, Krillan och Viby så jag behöver ingen lägenhet 😉
Jag ska se om jag kan uppgradera till den nya designen, men jag gillar ju glasflaskan…;)
Så klokt! Jag brukar utgå från Maslows behovspyramid- man ska vara på toppen innan man börjar med något läskigt!
Annie – den var ju riktigt bra också! Jag brukar dock ofta hamna där högst upp efter jag gjort något stort och läskigt. Känslan att jag har klarat av det tar mig liksom det där sista steget. Sen kan man hålla på och ramla ner och klättra upp och ha sig, det är väl livet det 🙂
Alltså det här är SÅ coolt, hur man vågar göra allt det du gör! Jag beundrar det verkligen och skulle vilja göra likadant, men som du säger så är rädsla en faktor… Jag älskar att följa din nya blogg!
Men TACK! Så cool känner jag mig inte 🙂 Men ibland är det bara att köra – om magen pekar åt ett håll så brukar det vara rätt just då i alla fall. Sen kan en alltid göra annat om det blir knasigt! Så glad att du följer den – tack igen!
Jag tror jag kommit till insikt att jag inte direkt söker äventyr, men däremot ett inre lugn. Det är ett absolut prioriterat område. Det fina är att det är egentligen inte mycket som behövs för det där lugnet, men däremot finns det andra krafter som ibland hindrar mig. Ben är viktiga. Men huvud likaså.
Verkligen! Jag letar också efter lugnet, eller snarare balansen mellan lugnet och utvecklingen. Huvudet är oftast med när de där benen är där de ska. Lycka till, och hoppas du får bukt med dumma krafter.