Jag gick hem från min kompis i byn igår, i juninatten. Det var jag och fågelkvittret, sommarnattsljuset och den där alldeles speciella doften som bara juninätter har. Av blommor, fukt och en aning av sommarvarm grusväg. Inuti sjöng det i själen när jag passerade gångbron över älven och jag är nästan säker på att det hördes hela vägen ut.
Det slog mig då att jag bott här i fem år nu och att jag fortfarande känner samma lycka över att jag får bo såhär. Precis som jag trodde när jag skrev den här texten om att flytta hit för fem år sen, så har det varit utmaningar. Jag kan sakna både det ena och det andra och sucka över baksidan med att inte ha kommunalt vatten, men jag känner fortfarande den lågintensiva lyckan i att bo mitt i naturen, utan andra störande ljud än livsglada småfåglar och en och annan skoter.
När jag flyttade hit från Stockholm 2017 så hade jag ett antal år bakom mig med hög grundstress, ett breakup och var ärligt talat rätt så slut. Jag känner fortfarande av den där nästan-utmattningen från då , men här finns ingen grundstress i vardagen och det gör all skillnad. Att jag inte behöver planera dagen utifrån rusningstrafiken, sicksacka mellan folk, höra tutande bilar och se tretusen reklambudskap på vägen hem. Tänkte inte på det då, men det var som att stänga en dammlucka när jag väl landade här och pulsen liksom la sig och vilade med en skön suck av välbehag.
Blir jag kvar här då? Just nu har jag inga direkta flyttplaner, men jag är heller inte den som tänker att något är hugget i sten. Jag kanske landar på en ny plats där jag hittar det jag saknar här (fler med samma intressen och möjligheten att få lite puls på närmre håll). Men det jag älskar här – lugnet, naturen och friheten – det skulle jag aldrig välja bort som det känns nu.
Så, tills vidare hittar du mig här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lyssna på fågelkvittret 🙂
2 comments
Heja Ferdinand;-)
Ferdinand hälsar och tackar 🙂