Det är en fredagkväll i oktober och jag sitter framför brasan i Nordomsjön, efter några fulltecknade dagar söderut. Jag funderar på avsked. Avsked och sorg och hur jäkla svår och smärtsam den delen av livet är ibland.
Det är oktober och för mig är den månaden väldigt starkt förknippad med avsked och sorg. Nästan alla de jag saknar i livet har blivit sjuka, somnat in eller begravts just i oktober så det är inte konstigt att det blivit så. Även andra tuffa farväl har på något sätt en koppling till hösten. Så även i år.
Det är svårt, gör ont och samtidigt är det fint. För all den där sorgen och saknaden, allt som gör ont, beror ju på att det finns kärlek, starka band och fina minnen.
Just nu känner jag som en varm sorg, för alla de som försvunnit på olika sätt. Jag är så väldigt glad att de finns och funnits, att jag lärt mig så mycket av dem, fått så mycket.
På något sätt gör det ändå avsked och sorg lite lättare. Den där tanken att oavsett om det är någon som går bort, en relation som tar slut eller tider som förändras, så bär vi med oss varandra i det som kommer sen. Fortsätter dyka upp då och då i en doft, en plats, en låt, en ny väg i livet. Fortsätter forma varandra genom minnen och lärdomar. För det tror jag vi gör, långt efteråt.
Så jag sitter här och låter kontrasterna kännas. Det kan vara så befriande att börja skratta mitt i gråten och så fint att känna en sorgsenhet som skuggar de allra lyckligaste ögonblicken – de är så tätt sammanflätade och liksom förstärker varandra.
Om vi inte kände något alls, vad vore livet då?
11 comments
Fint <3
Livet – så skört ändå. Men också: vilken styrka, livskraft. Livet.
Ja, det är ju allt, på alla sätt. Sorgligt och alldeles underbart <3
<3 <3 <3
Kram Lena
Kram på dig! <3
Hej, kära du!
Jag känner dig inte, vet inte vem du är – trots att vi har samma ursprung (jag gissar att du är ett antal år yngre än jag, och att jag kanske snarare borde känna till dina äldre släktingar…). Jag är född och uppvuxen på Särnaheden, men är en Heare “i förskingringen” sedan många år. Dina bilder och texter träffar ofta rakt i hjärteroten, och jag är till lika delar imponerad och positivt avundsjuk på det livsval du gjort: att flytta hem. Hem till där själen bor och hjärtat hör hemma. Just nu, när jag läser detta inlägg, har jag lyckan att befinna mig i vår stuga i Kringelfjorden för några dagars höstlov, och jag är SÅ glad över att vara här. Ränderna går liksom aldrig ur – det är här jag hör hemma; detta ÄR hemma.
Varma tankar till dig, som går igenom något jobbigt och ändå finner kraft att sätta så fina ord på det – som du dessutom delar med andra. Allt gott till dig i det du företar dig – jag följer din resa med förtjusning!
Åh, vad härligt att du också känner så! Vi åkte förbi Kringelfjorden idag, hade tänkt svänga in där och fika lite men vi åkte till Fjätfallen istället.
Det är häftigt att en hembygd kan sätta sig så i hjärtat. Jag är så glad att vi hade en sån samlingspunkt och att vi har den kvar!
Vad väldigt glad jag blir för dina ord, tack så jättemycket för det! Det värmer verkligen att höra att någon blir berörd av det en skriver, för det har betytt jättemycket för mig att se andra våga. Tänk om en kan ge något av det till någon annan, det är ju hur stort som helst!
Tack igen – och jag hoppas du får flytta hemåt igen du också 🙂
Fina tankar som vanligt! Snart kommer min första årsdag för kanske min största förlust i livet men det känns i hjärtat varje dag, kommer det kännas annorlundare på själva årsdagen? Jag fick aldrig något avsked, men det kanske var lika bra, jag vet inte om det hjälper sorgen eller gör den mer uthärdlig. Blir det så att döden liksom blir mer vanligare på äldre dar, av naturliga skäl? Blir vi liksom bedövade av smärtan efter tag, eller är det det som kallats att har livserfarenhet, att man gått igenom allt här i livet. Det känns som att döden liksom blir mer uppenbar då man blir äldre, känner vi kanske fler människor, och det är därför vi stöter på döden oftare?
Åh, de där årsdagarna. Jag tänker alltid extra mycket på mamma då, men numera känns det väldigt skönt att göra det. Jag vill ju minnas henne och plocka fram henne.
Ja, jag antar att döden blir mer närvarande när en blir äldre. Man känner fler, förstår innebörden av en förlust mer och såklart, människor omkring blir ju äldre. Jag tror att erfarenheten hjälper så att säga – att en vet ungefär vad som komma skall, men det blir ju aldrig lättare att förlora någon kär. Det en blir bättre på är nog att hantera det och förstå vad sorgen kräver.
Jag hoppas du får en fin minnesdag. Förra året åkte jag ut själv i skogen och tände ljus och spelade hennes favoritlåtar. Det var ett väldigt mysigt sätt att ägna lite tid med henne. Annars har jag och min syster träffats och kollat på gamla kort och filmer.
Stor kram!
Funderar också mkt på avsked nu. Det gör så ont, men minnena kan ingen ta ifrån oss. Stor kram!
“Den där tanken att oavsett om det är någon som går bort, en relation som tar slut eller tider som förändras, så bär vi med oss varandra i det som kommer sen. Fortsätter dyka upp då och då i en doft, en plats, en låt, en ny väg i livet. Fortsätter forma varandra genom minnen och lärdomar.”
Men åååh, så himla sant. Rakt in i hjärtat på mig. <3
Kram M
Vad fint <3 kram på dig!!