Om vi kunde se den lite oftare så tror jag att ödmjukheten inför var vi är, vad vi gör och att vi överhuvudtaget är, skulle växa. Det är något svindlande existentiellt över att ligga och blicka upp mot oändligheten och försöka greppa alltings litenhet och storhet på samma gång.
Det är en av de bästa grejerna med att ta sig bort från alla ljus, långt från de stora vägarna.
De sista sommarhelgerna i Mormorsgruvan bjuder ibland på stjärnklara nätter och igår var en sådan. Det var inte ett moln på himlen och efter att vi hade ätit årets sista (?) grillmiddag utomhus, eldat i eldkorgen och grillat marshmallows, så lade vi oss på varsin madrass på gräsmattan med blicken fästad på världens bästa skärm. Vi kunde se stjärnhimlen bli alltmer detaljerad och storslagen i takt med att mörkret lade sig.
Vi såg stjärnfall, satelliter och enstaka flygplan på väg någonstans och så den där vackra aningen av vår galax, som ett dammoln långt borta. Den som alltid får mig att tappa fotfästet i små svindlande millisekunder, innan hjärnan kortsluter och lägger ner försöken att förstå.
Och samtidigt som min framkämpade förståelse för livet och meningen med hela skiten krymper till ingenting, så blir jag sådär pampigt uppfylld av att det är alldeles, alldeles fantastiskt.
Mer är så behöver vi väl inte veta egentligen?
[insert]
[/insert] Just efter solnedgången börjar de titta fram.
[insert]
[/insert] Ser du Karlavagnen?
[insert]
[/insert] I ett hus vid skogens slut
[insert]
[/insert] Evigheters evighet och ett flygplan som blinkade till oss, på väg någonstans.
[:]
12 comments
Så mäktigt och så vackert!
Vilka bilder!!! Och vi ser alla samma stjärnor, oavsett var vi är,det tycker jag om!!
Ja, det är ännu en svindlande grej! Fast det var häftigt att vara på södra halvklotet och se den stjärnhimlen!
“Den som alltid får mig att tappa fotfästet i små svindlande millisekunder, innan hjärnan kortsluter och lägger ner försöken att förstå.”
Det är ungefär så jag ser på saken också. Det är en mäktig och skrämmande känsla på samma gång att ligga på marken och titta upp på en stjärnklar himmel en mörk höstkväll. En av höstens alla fördelar!
Ja herregud vad det inte går att greppa! Håller just på att kolla på “Cosmos” på Netflix och alla frågor som den väcker bubblade liksom upp och gjorde upplevelsen ännu mer svindlande 🙂
Wow, Katta, det här är helt magiskt!
Tack! Det är oxå totalt obegripligt 🙂
Nästa gång ska jag ha med mitt nya, stadiga stativ så åtminstone bilden blir skarpare – förståelsen har det nog ingen effekt på tyvärr 🙂
Wow… Vilka bilder.
Blir så känslosam av att läsa det här inlägget för jag känner precis likadant inför rymden och stjärnhimlen och du sätter så bra ord på det. Brukade göra sådär på min familjs lantställe när jag var yngre, lägga mig på altanen och bara förlora mig själv. Nu var det så länge sen jag gjorde det.
Tack för att du påminde mig. <3
Vad glad jag blir att du känner så, blev själv så tagen & det vill jag ju liksom förmedla.
Hoppas du kommer ut på stjärnskådning snart, det är verkligen något särskilt med det. Ser fram emot att läsa din berättelse i så fall 🙂
Jag håller med, det är verkligen mäktigt när man tänker lite extra på det. Att det finns ett helt universum där uppe. Vi är bara en liten del av allt. Ändå så är vår värld så stor!
Så himla häftiga foton!! *älskar*
Tack så mycket 🙂