Jag ska kasta mig i din famn

En del dagar är mer än andra. Mer sorg, mer glädje, mer av allt.

Just idag har det varit en sådan. Strax efter 1640 passerade vi 15 år utan mamma.
Jag och min syster – tillsammans nu som då. Vi och några till. Några alldeles förtjusande som gjorde dagen så mycket lättare. Men oj vad nära glädje och sorg finns. Alla starka känslor för dem, får mig att minnas att hon aldrig fick lära känna dem. Och de henne.

Här kommer lite glädje i bilder. Och sen lite sorg i ord, skriven för 8 år sedan på dagen.
Så är livet. Lycka och sorg, möten och avsked. Och så himla mycket kärlek däremellan.

Hej mamma.
Jag har satt mig för att skriva ett brev till dig. Du kan nog inte läsa det men jag behöver skriva det. Det svämmar över ibland, saknad och sorg i form av tårar. Ibland känns det som att du tar emot mina ord när jag skriver till dig. Fast du ligger nerbäddad i en sömn som jag inte kan väcka dig ur sedan den där dagen för sju år sedan.

Tänk att jag har kunnat ringa dig en gång i tiden. När jag var ledsen eller glad lyfte jag luren och du svarade. Du var en väldigt levande person då. En som alltid brydde dig om oss, såg till att vi hade det bra, oavsett vad livet bjöd på för svårigheter.

Kommer aldrig glömma när jag satt på min första långa utlandsvistelse, ensam och med hemlängtan och du var sjuk redan då. Men du skickade paket, mellan cellgiftsbehandlingarna. Med påskägg, pengar, skor när jag frös, små vykort för att muntra upp.Du glömde inte bort mig. Och jag ska alltid minnas dig för den du var.

Det är väldigt tomt nu där du tidigare fanns. Mycket har hänt, så mycket som du inte vet om. Du har fått ett barnbarn, en liten docka med stor personlighet. Det är så mycket som vi och du har gått miste om som vi skulle ha fått uppleva tillsammans. Jag hann knappt bli vuxen innan du försvann och med dig en stor del av min trygghet.

Ibland vill jag skrika. Slåss, gråta, sparka. Varför?? Vad var det som gick snett? Varför är du inte här med oss, varför kan vi inte luncha på stan, prata, kramas, resa, shoppa, fika?

Varför blev du en myt för mig istället för en vardaglig verklighet?

Den är en molande värk, din frånvaro. Ibland försvagas den, jag kan vara lycklig, jag lever. Men du är inte här och delar det med mig.Jag är så ledsen för att du inte är här. Så in i själen ledsen, det känns i hela mig och jag kan inte göra något åt det. Jag hoppas du kan hjälpa mig genom tiden som kommer, på nåt sätt.

Jag drömde en gång att vi pratade du och jag. Du berättade för mig att ni som lämnat oss lever ett liv på andra sidan och att ni inte kan se oss hela tiden. Men drömmen är en port mellan dessa världar, där vi möts när vi drömmer om varandra, och just då drömde du och jag om varandra. Och då möttes vi. Det var så verkligt när jag vaknade, jag hade verkligen fått prata med dig. Jag var så lycklig då. Jag tror fortfarande på det, vill tro det.

Idag ska jag pussa på systerdotter och krama syster och tänka på dig, att du får vara med oss. Idag är det sju år sedan vi sa ett sista hej då. Jag kan fortfarande inte fatta det. Du är verkligen borta.Men min kärlek är kvar. Den kommer alltid vara här så länge jag är det.

Och sen, när vi ses, ska jag kasta mig i din famn, ta igen allt, berätta allt. Och aldrig låta dig lämna mig igen. Älskade lilla tappra mamma.