Sociala normer, eller bara normer, är ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort. Med normer menas ett riktmärke (mönster) för hur man ska utföra något eller hur man ska uppträda mot varandra.
Normer alltså. Jo, de är bra att ha i många fall, som ett smörjmedel i sociala sammanhang. Så att vi inte uträttar våra behov på grannens gräsmatta eller bara knuffar undan någon som står före oss i ICA-kön. Men nog finns de där och begränsar också.
Genom åren har jag märkt på olika sätt hur omgivningen kan reagera när en inte riktigt följer den oskrivna Planen. Det varierar från positivt hejande till livade diskussioner om ifrågasättande av “självklara val”, fördomar och egoism.
Jag tror så här. Normer är inte bara ett socialt smörjmedel, det är också en trygghet och något av ett styrmedel för de som följer dem duktigt. Jag har inget emot det i sig och jag själv är ingen vild normbrytare, utan lever absolut efter många av dem själv.
Grejen är att det skapas otrygghet när någon avviker från normen. Dels för att det rubbar invanda rutiner, skapar lite turbulens, men det som jag tror gör det jobbigt och ger en instinkt att “sätta någon på plats” är för att det gör att man behöver se på sig själv och de egna valen ur ett nytt ljus. Och det kanske inte alltid är roligt utan tvärtom ganska jobbigt.
Det har jag full förståelse för, det har hänt mig själv massor av gånger. Men det finns olika sätt att hantera det på. För mig har det där skavandet lett till att jag ifrågasatt, omvärderat och om nödvändigt, ändrat på saker i mitt liv. Som att förbereda och genomföra ett utspring från ekorrhjulet jag var i, när jag insåg att det fanns de som inte sprang därinne med mig och alla andra.
Men andra, rätt så många tror jag faktiskt, vänder istället frustrationen/oron/missnöjet/rädslan tillbaks mot den som avviker mot normen. Det är liksom lite bekvämare att försöka få andra att ändra på sig än att förändra sig själv. Försöka få bort det där som stör friden.
Och det är det här jag har så jäkla svårt för med normen. Det är det här som gjort att framförallt kvinnor men också män i min släkt och omgivning struntat i att följa sina drömmar, i att ens tänka dem. Eller fått utstå en hel del för att driva igenom dem. Det är det som skapar den jobbiga känslan av att vara utanför, bli skrattad eller fnissad åt, eller bara lite ifrågasatt.
Varje gång den där försvarsmekanismen väcks i mig brukar jag numera tänka “vad är det som skaver hos mig?”. Att känslan kommer, det kan vi inte klandras för eftersom vi mer eller mindre är programmerade så. Men hur vi hanterar den – det är vad vi kan och bör stå till svars för och fundera över. Att utifrån egen oro eller missnöje hålla andra tillbaks, det är helt enkelt inte OK. Min egen sanning är inte alla andras sanning, mina drivkrafter är inte samma som andras, mina drömmar ser inte likadana ut som andras. Tänk om vi bara kunde låta det få vara så?
Vad har du för erfarenheter av för- eller nackdelar med normer och förväntningar?
[insert]
[/insert]
Foto: Sara Rönne[:]
