Det var sommarlov och jag var 10 och hjälpte farfar att slipa lien, slå ängen och hässja hö. Visst var det jobbigt, men jag tyckte faktiskt om det redan då. Kroppsarbetet och tillfredsställelsen som bara kommer efter ett väl utfört dagsverke.
Jag har tänkt på det här med att jobba i sommar. Och med jobba menar jag att göra jobb som kanske inte alltid är roligt, men som hör till det roliga. Jobb som är ganska jobbigt, antingen mentalt eller fysiskt. Vad är det som gör att en del gillar det och andra gör allt för att komma undan? Är det något vi lär oss, eller har vi en fallenhet åt endera hållet i vår genmix? Kanske en blandning?
Nöje var oftast villkorat för mig och syrran när vi var små. Typ ”Du får åka och bada om du rensar ogräs i rabatten först”. Helgen kom ofta med Listan. Det var en lång lista av beting, innan vi hade fri lek. Städa källaren, våra rum, dra lakan eller något annat som behövdes göras.
Både jag och syrran tyckte ofta det var orättvist att våra kompisar ”alltid” var fria att åka och bada/leka/valfritt skoj, medan vi var tvungna att bocka av Listan först. Jag kommer ihåg känslan av att vara låst där andra inte var det. Men idag kan jag också se det positiva det gav mig.
Jag förstår var mamma och pappa kom från. De hade jobbat sig till allt, från ingenting. De ville lära oss att det vi hade inte hade kommit gratis. Vi fick mycket när vi växte upp och det var inte ett dugg synd om oss. Men vi fick också med oss från tidig ålder att det här med att jobba är viktigt. Att det oftast kommer före det roliga och det präglar mig fortfarande.
Jag tycker om att jobba, att känna tillfredsställelsen efteråt och njuta av resultatet. Känna att jag gjort mig förtjänt av något, oavsett om det är vila, beröm eller något jag ger mig själv. För att inte tala om hur mycket man växer av att ha klarat av något svårt eller jobbigt. Jag har haft mycket nytta av det i mitt liv, både privat och på jobbet.
Med risk för att låta som en gammal tant på temat ”det var bättre förr” (nej, jag tycker inte det var det i de flesta fall) så undrar jag ändå om det fortfarande bjuds tillfällen att jobba, till och med lite hårt, för barn och ungdomar idag. Eller får vi vuxna för dåligt samvete då? Får barn känna den där djupa tillfredsställelsen och inte minst stoltheten över att ha klarat av en tuff uppgift?
Jag får ibland känslan att många barn inte ens blir uttråkade särskilt ofta, eftersom ärligt talat vi vuxna inte heller hinner bli det någon längre stund. Tråkigt är farligt, jobbigt är farligt, för då kanske vi är dåliga vuxna? Eller olyckliga? Föräldrar banar väg och vill att barnen ska ha roligt när alla är lediga tillsammans (inte konstigt) och inte hålla på med en massa tråkiga beting.
Jag vet inte om det här stämmer eller om det bara är min känsla? Och vad kan det i så fall ha för effekter framåt? Jag tror på att lära sig jobba, det bygger självkänsla, stolthet och självständighet. även om det förstås finns baksidor med att gå för långt åt andra hållet.
Då kan Luther & prestationsångesten komma förbi. Det är lätt att aldrig bli nöjd, att inte känna att man jobbat tillräckligt hårt och att tro att man bara är värd något om man presterar. Det är en fin balansgång, som jag bland annat skrev om under min längsta semester, som jag tog när jag återhämtade mig från utmattning och depression.
Jag kan också känna att om något kommer lite för enkelt känns det inte riktigt på riktigt. Om jag delegerar har ju inte jag jobbat och det har jag tyckt varit svårt genom åren. Men jag har lärt mig att det bra att fördela arbetsuppgifter och att det är resultatet, inte enbart mängden jobb, som avgör om ett jobb är bra utfört eller inte.
Avslutningsvis så tror jag ändå att det är så jäkla viktigt att lära sig jobba. För att bli självständig och inte minst vara stolt över sig själv, veta att man kan. Och jag tror att det till största delen är något vi lär oss faktiskt.
Håller du med? Eller har du några andra tankar i ämnet?
[insert]
[/insert] Hyra häst = mer än bara rida! Som att bära vatten, bygga hage, kratsa hovar, rykta och smörja läder. Bland mycket annat…[:]
8 comments
Bra skrivet. Jag hade få krav på mig under uppväxten (sladdis med äldre föräldrar som taggat ner ? och kanske tyckte att det var enklare att bara servera, nu när de kunde) och är fortfarande ganska ovan vid motgångar. Att man måste jobba hårt för att få det man vill ha gick upp för mig… ganska nyss. Jag var van vid att det bara kom! Men nu är jag vuxen och har själv ansvar för att skärpa mig. Kan knappast skylla på mina (helt underbara, världsfina) föräldrar nu. Men jag tror att barn behöver möta lite motstånd, lära sig att arbete ger resultat.
Vad jag också ville säga är att den som är van att få allt gratis kan få en sjuhelsikes smäll när så plötsligt inte längre sker. Jag fick min första depression när jag flyttade hemifrån samtidigt som min mamma färdigställde sin avhandling och inte hade tid att hjälpa mig med prick allt hela tiden. Bra uppvaknande, men hårt där och då.
Åh jag förstår – det där med att flytta hemifrån är en rätt omvälvande grej, jag tror att förändringen det innebär kan utlösa både eufori och depression, oavsett ”arbetsvana”. Alla stora förändringar är ju omvälvande.
Ang det andra – jag tror som du säger att det är lätt att tro att det mesta kommer enkelt när man inte behövt jobba. Och det ligger ju ingen skuld i det, det är ju det naturligaste i världen att vilja hjälpa sina barn! Och ärligt talat – det är ju inte alltid lätt att lära dem jobba, för det kräver en del övervakning och ostressad närvaro av en själv, haha.
Det var väldigt intressant att höra dina erfarenheter, tack så jättemycket! Jag får känslan av att du jobbar rätt hårt och är jäkligt vass på det du gör, så det verkar ju kunna ordna sig ändå 🙂
Vad gullig du är, tack ❤️
Ja håller verkligen med. Ok nu kommer jag faktiskt inte på hur jag fick belöning då jag var mindre, om jag nu fick någon belöning….Det jag med största säkerhet kommer ihåg är när vi var på landet och vi till exempel ville att mamma skulle baka blåbärspaj, då fick vi minsann gå och plocka blåbären, och sedan hjälpa till att rensa. Men det där rensadet av blåbären tror jag att vi ofta slapp undan, det var såå tråkigt. Sedan det där med att få fisk till middag, vi fick hjälpa pappa att lägga ut nät. Jag rodde ofta, för jag gillar att ro, och sedan på morgonen fick vi gå upp jättetidigt och ta upp näten. Det var det värsta! Men pappa gjorde alltid te och mackor efteråt, och sedan var det ju alltid sommarlovsmorgon på tv. Vi fick inte titta på mycket tv på landet men sommarlovsmorgon funkade bra.
Jag fick barnbidraget då jag var yngre, men vi hjälpte förstås till hemma, städade alltid vårat eget rum, osv. Från det att jag var 16 och började jobba så frågade jag aldrig mer om pengar från mamma och pappa. De kan ju inte heller betala allt här i livet till en tonåring, då blir man ju ruinerad. Förstås har de hjälpt mig då och då, och jag har hjälpt dem.
Som RA (research assistant) får man minsann jobba för sin lön, iallafall vi i vårt lab. Minns så många dagar då jag vaknade av att regnet öste ned, 5-10 grader kallt, och vi skulle ut i fält. Fanns mycket av ”det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” mentaliteten då….efter 5 minuter på fyrhjuling så var man genomvåt inpå underbyxorna, har jag kissat på mig eller är jag bara blöt? så väntade en full dag ute i fält, blöt och kall, väldigt viktigt med choklad i sådana lägen. Men sedan fanns det ju andra dagar också förstås som var mycket bättre!!
Men även då man gör ens egna experiment så finns det risk för att gå in i väggen. Det pratas väldigt lite om det i forskarvärlden tycker jag, det är lite hysch hysch om det. Men många som inte orkar, många som blir mobbade, många som jobbar alldeles för mycket och sover alldeles för lite. Att man aldrig är tillräcklig.
Känner också igen det där om att man inte ger sig själv cred om man tycker man fått något alldeles för enkelt..jantelagen.
Oh, det låter som att vi har ganska liknande erfarenheter – särskilt med bärplockningen 🙂 Fast jag var iofs ofta ute med mormor och plockade både mossa & bär för att det var roligt och mysig tid med henne, men det är rätt så slitsamt också. Men var man väl inne i skogen så var det ju bara att köra liksom. Men jag tycker fortfarande det är ruggigt trist att rensa, haha.
Intressant med den inblicken i forskarvärlden. Jag har fått för mig att det är en lugnare värld, med mycket mer ”här och nu” av någon anledning. Sen har jag fattat att det är mycket hierarki och så, jag gjorde en webb för ett företag som säljer antikroppar och då intervjuade vi forskare och RA och inköpare bland andra. Framförallt var det intressant att de flesta då – för tre år sen – fortfarande använde fax och blanketter för inköp (vi höll på med e-handelssajt).
Men hundåren verkar finnas i alla branscher och hur jävliga de än är så är de ju verkligen grunden till allt!
Intressant med hästen här. Min sambos äldsta tjatade som fan om häst för ett par-tre år sedan, eftersom hennes kompis red. Ja, de drog till stallet ibland och tog ut hästen. Skitenkelt och tydligen inte så dyrt heller. Eh. Så, vi åkte till min kusin, som också har hästar, för att de skulle få testa på. Alltså, testa på mer än att bara rida.
Lite som Listan du nämner. Först mocka skit. Sen ditten, sen datten. Sen, efter en timme av hästskitdoft och ett rent stall, var hästen klar att ridas på.
Det tjatades inget mer om häst efter det.
Haha, det bryska uppvaknandet…stackarn 🙂 Men det är ju också så det är att ha häst – bättre att få koll på det innan ju, väldigt pedagogisk parenting där tycker jag. Hade hon fortfarande brunnit för det så hade det ju haft en chans liksom, hästeriet.