OOPS – I did it again

”När jag lyssnar på det du säger här, så är det ständigt återkommande temat frihet – det verkar vara en stark grundvärdering hos dig”.
Så sa min coach i ett av våra första samtal i januari i år och ja, jag kunde bara bekräfta. Vi har pratat mycket om jobbet, livet, relationerna och ja, mig. Och mina värderingar.

Jag har några gånger i mitt liv gjort en större reboot utöver de mindre förändringarna – tagit ett stort, pirrigt skutt från ett kapitel till ett annat. Det första stora var när jag separerade och uppfyllde drömmen om att bo i stan (som min dåvarande sambo absolut inte delade och nu kan jag förstå honom ändå) och testa mina egna vingar som vuxen. Något år senare, 2007, var det dags igen – då gjorde jag uppror mot känslan att sitta fast i ett 8-17-liv i en bransch jag inte ens var intresserad av. Jag sa upp mig, hyrde ut lägenheten och reste i fem månader (min gamla reseblogg finns faktiskt kvar – väldigt 2007!).

2014 var jag till slut helt klar med dagpendling och stressiga dagar som anställd konsult och helt redo (nåja) för ett liv som egenföretagare med mer balans i tillvaron. Jag sa upp mig och har jobbat som frilans sedan dess. Siktar självklart på att få fira 10-årsjubileum om två år – vilket kalas det ska bli!

2017 separerade jag igen (inte från samma kille dock) och förverkligade den allt starkare drömmen om att flytta norrut, till fjällen, skogarna och ett enklare liv. Jag har nog aldrig känt mig så pirrande fri som den första tiden här och för första gången hade jag verkligen känslan av att komma hem på riktigt.

Jag har ofta haft treårscykler mellan mina förändringar – give and take några år. Jag har då och då haft en gnagande känsla av att jag ”aldrig blir nöjd” och jag har undrat om jag inte borde komma fram. Tills nu. I ett av samtalen med min coach pratade jag om det här och frågade ”är det inte en mänsklig drift att liksom komma fram och vad hindrar i så fall mig (läs – är det nåt fel på mig?)”?

Intellektuellt har jag vetat att det är mitt normbrytande som spökar – många omkring mig har valt de mer klassiska vägarna och stadgat sig, fått barn och inte sökt så jävla mycket. Men ibland har jag tvivlat, eftersom jag såklart är präglad av normen jag också, även om jag gjort uppror mot den titt som tätt. Men hon sa några förlösande ord då; -”Tänk om det bara är så du är? Det är väl en ännu mer mänsklig drift att vara på väg?”. Den insikten trillade verkligen ner i magen då. Ja, det är så jag är!

Vi är alla olika och jag har äntligen förstått, även emotionellt, att mina grundläggande behov inte är knasiga. Jag vill ha – och behöver – variation, nya intryck och känslan av omstarter ganska så regelbundet. Min prägling av normer har gjort att jag ändå försökt anpassa mig (mindre och mindre, men ändå) och tex tro att jag vill göra karriär, borde vilja villa, volvo & vovve. Hamnat i sammanhang där inte mina behov fullt ut mötts och då skaver det.

2022 då? Det har gått fem år sen min senaste stora förändring och oops – I dit it again! Efter några fantastiskt roliga och utvecklande år med ett och samma uppdrag är jag på väg igen. Den sista april avslutar jag mitt nuvarande uppdrag och gör en riktigt rolig nysatsning – där jag jobbar helt för mig själv igen. Jag har trivts jättebra, men nu vill jag ha ett nytt steg så det har jag skapat (jag pratar mer om mina planer i vårt senaste poddavsnitt, som du kan lyssna på här).

Livet är kort och världen är oförutsägbar, så varför inte leva så jävla mycket det bara går while we’re at it, eller hur?

Det här inlägget är en del av en serie inlägg som jag och Sara skriver under mars, inspirerade av låttexter/titlar vi fastnat för. Denna gång Oops- I dit it again med Britney Spears. Missa inte att kolla in Saras tolkning av samma textrad.