Pirr, pandemi och planer

Det är lite motiga tider just nu för en optimist med viss dystopisk dragning. Jag växlar mellan en känsla av total acceptans – alltså att bara följa med, anpassa mig och tänka att världen kommer ut bättre ur det här – och enstaka stunder av att det aldrig kommer finnas ett normalläge igen, oavsett om det beror på en pandemi, klimatförändringar eller något annat lika trevligt.

Men jag fokuserar på det första och drömmer härliga drömmar.

I den parallella världen skulle jag ha jobbat lite mindre under vårvintern och återuppliva mitt utomhusliv, fotande och skrivande. Istället blev det fyra veckors corona-jour och galet mycket jobb med allt omkring det.
I den parallella världen skulle jag också ha firat påsk på skoter i Lappland, men valde att stanna hemma.

I den verkliga världen så kommer jag att jobba mindre framöver i stället och ha mer tid för det där utomhuslivet, fotandet och skrivandet.
I den verkliga världen firar jag en riktigt fin påsk med Louise, i en stuga vid Östfjällets fot.
I den verkliga världen blir det bra ändå och jag tror det handlar om att snabbt anpassa sig och göra det bästa av det som händer.

Ja, det blir en oviss tid framåt. Det är uppsägningar och sorgligheter. Men det blir också möjligheter och en känsla av att ha kommit många mycket närmre. Att kriser brukar leda til något bra i slutändan har jag ju konstaterat några gånger förut.

Jag känner ändå lite pirr och hopp nu – jag gillar ju förändringar och är rätt så anpassningsbar. Jag har mitt uppdrag åtminstone ett tag till, men kommer jobba mindre – vilket ger mer tid för annat igen. Jag vill bygga mitt hus, säga hej till soluppgång och kvällsljus från en fjälltopp, landa i ett lugn igen och tänka långa tankar.

Jag vill ta bilen upp till midnattssol och njuta av sommar-Sverige på alla möjliga vis. Jag vill bli förälskad till fågelkvitter och springa på fjäll med milsvid utsikt. Jag vill ha massor med liv helt enkelt.
Och visst är det ju så, att livet känns som mest när det stormar?