På många fronter i livet är jag en person av kontraster. Jag söker trygghet men älskar att bryta upp för nya äventyr. Jag njuter av att vara själv men blir lycklig av att umgås med nya och gamla vänner. Jag kan vara lätt dystopisk, men samtidigt en obotlig optimist.
Just ikväll – en mörk kväll i november – kände jag att luften gick ur mig lite (men häng med mig – jag kommer till en vändning). Utöver att det här är ett rövår med en pandemi som tar över allt annat, så har också flera som jag tycker väldigt mycket om drabbats av svår cancer. Och annat.
Jag stod där, vid återvinningen en måndagkväll, med ett onormalt milt höstregn piskande (något som i sig oroar mig – det ska vara snö nu), och pratade med en av de som drabbats. Hen berättade hur pandemin sätter käppar i hjulet för det där som är allra viktigast i svåra stunder – att vara nära, trösta, kramas och ens bara få träffas i verkligheten.
Just när vi andats ut lite, just när året går mot sin mörkaste period, så kommer den tillbaks med full kraft, denna pandemi. Och vi är återigen osäkra på framtiden, jobben och hälsan hos våra nära och kära. Det är tufft. Som fan.
Jag kom hem och trots att jag trotsat mörkret och det piskande regnet och sprungit, rensat återvinning, städat, tänt en brasa och jobbat undan grejer, ja fan, till och med lagat god mat, så kände jag mig så tom. Utan framtidsglädje. Och så slog det mig, att vi nog är rätt så många som känner så just nu. Vi har faktiskt aldrig varit med om något liknande och det är nog rätt så viktigt att komma i håg det.
För just nu kan vi inte jämföra det som är nu med det som varit – vi måste släppa den bilden för sinnesrons skull. Jag minns hur en av mina bästa kompisar landade i en insikt under sin första sommar som mamma, när hon bodde i en lägenhet utan balkong; “Det här är inte vårt år för att spontant njuta av fantastiska sommarkvällar – det blir ett annat år”. Och genast – med den acceptansen landad – kan man sluta stressa över allt som inte blir. För att fokusera på det som ÄR och det som KAN bli.
Och det var lite där jag landade ikväll. Framför brasan, med vinden som kastade regndroppar mot fönstret och med minusgrader lovade till nästa helg. I acceptansen.. Just i den här stunden är det ganska fint ändå. Jag har människor jag älskar som jag kommer få umgås med igen. Jag har ett jobb och en buffert för ett tag om det skulle ändras. Jag kommer snart få njuta av gnistrande vackra snölandskap och jag bor på en plats jag verkligen älskar. Och just nu är det som det är och jag vill göra det bästa av det. Ska göra det bästa av det – för det är det enda jag kan göra nu och det är ganska mycket ändå.
Jag kommer fortsätta med sånt jag mår bra av, som jag fortfarande kan göra. Som att springa i skitväder, morgonyoga med tända ljus, prata med vänner, göra det riktigt mysigt hemma en måndagkväll, ta hand om det som är bra och det som gör ont. Leka runt i första snön, hänföras av frostiga morgnar, göra sånt som får själen att pirra, lära mig något nytt.
Vilka saker får dig att må bra just nu?
6 comments
Tack för koka ord! Just nu med det eviga mörkret, regnandet och blåsandet här uppe i norr har det varit svårt med acceptansen! När snön kommer och det blir ljust och förhoppningsvis några grader kallt och man kan vara ute så blir livet lättare att leva.
Om jag söker andra fördelar så har jag blivit pandemi-sambo med min särbo och hemmajobbandet har faktiskt gått ganska bra. Relationen har också funkat bra. Båda delarna beror nog på att han byggde en kontorsstuga till mig ifjol. Som om vi anade att den skulle behövas ännu mer än då och då.
Ja, vädret har verkligen inte underlättat den senaste månadens utveckling, milt sagt! Men nu ska det ju vända och i alla fall bli lite ljusare ock krispigt vackert, alltid nåt!
Vilken tajming alltså och vad skönt att det känns bra. Kanske har det givit något riktigt bra mitt i allt!
Tack för ditt blogginlägg! Man behöver verkligen få perspektiv på saker och ting, väldigt lätt att falla in i dystopi och hopplöshet istället för att uppskatta det som är bra. Ditt inlägg är ett tomtebloss i höstmörkret:-)
Vad fint sagt, tack så mycket! Jag tror verkligen att man alltid kan hitta något fint och positivt och brukar tänka ofta på en rad jag läst nånstans – det man föder växer. Så det gäller att föda rätt grejer 🙂
Tokiga tider.
Glad för att vi bor på landet där vi trivs och gillar att sysselsätta oss (jag & min fru) hemomkring med friluftsliv, bad, lite odlingspyssel, paddling, cykling, svamplockning och promenader.
Tråkigaste att vi inte kan träffa och krama om våra föräldrar som skulle behöva det extra mycket nu.
Håller tummar och tår för att det rättar till sig framöver och att ljuset i tunneln inte är ett mötande tåg 😉
Jag tror verkligen att det mesta bara kan bli bättre från nu – men unjinxar försiktigt, för efter i år så har en ju lärt sig att vad som helst kan hända, hehe.
Jag är också väldigt tacksam över att bo nära naturen just nu – den tacksamheten har bara vuxit i år kan jag säga!
Hoppas att alla snart får kramas med den de vill. Herregud vad jag saknar kramar!