Tjugotvå år – en evighet och som igår

Den 24 oktober 1999 klockan 16.40 – då förändrades allt. Tiden blev ett före och ett efter och min familj som jag kände den försvann. Kittet – som var du – lämnade oss då. Det är tjugotvå år sedan idag och det är mer än halva mitt liv.

Det känns som om du är en evighet bort – mina vardagsminnen med dig har bleknat på något vis och tanken att du faktiskt var på riktigt känns ibland overklig. Som om du alltid varit en svårfångad saga. Samtidigt minns jag den sista tiden, den sista dagen, den allra sista stunden, som om den var igår. Minns hur jag klappade dig på kinden och sa “du får vila nu”. Minns hur rädslan och sorgen rev runt i platser jag inte visste fanns i mig.

Igår var jag på en väldigt fin och känslosam begravning och mina minnen av dig kom närmare. Som om smärtan i den här förlusten väckte smärtan av den som legat inbäddad där, i tjugotvå år. Men också kärleken och allt det vackra den för med sig.
För som jag konstaterat så många gånger förut; den största sorgen kommer ur den största kärleken. De tyngsta stunderna kantas av de allra finaste minnena. De kan inte skiljas åt – de kommer alltid att vara bundna till varandra, de två. Och det får vara fint så. Så är livet och det är vackert och alldeles förbannat smärtsamt ibland.

Livet går vidare och jag tänker ibland att jag hade velat gå en annan väg, en där du hade gått bredvid mig mycket, mycket längre. Men så blev det inte.
I stället bär jag dig och allt du hann ge mig i mina val och i allt det som format mig till den jag är idag. Jag ser fram emot mer kärlek och vet att jag kommer klara mig igenom mer sorg.

För så är livet och det är smärtsamt men alldeles förbannat vackert för det mesta.