Allt som räknas

One to remember

Så kom den till slut, helgen då jag fyllde 40. Den överrumplade mig nästan, trots att jag funderat på den ganska mycket de senaste två åren. Som dokumentationsnörd och nostalgiker så har jag tänkt att den skulle vara så förberedd, med allt från summeringar till stor fest. Men plötsligt var den där och jag försökte hinna ikapp utan större framgång.

Vilken tur då att jag har världens finaste syster och vänner, som hade planerat lite mer än jag gjort – och dessutom lyckats hålla mig totalt ovetande. Det blev en helt underbar dag, när den omtalade majböljan nådde sin toppnivå. Efter en frukost på sängen (där jag roligt nog blev serverad det här receptet som ju finns i min kompis Marias fina bok) med min absoluta favoritfamilj, tog jag, Dolly & Amanda en skogspromenad med Leo. Jag gick och tänkte att den här dagen är helt perfekt – familjen, skogen och så en god middag på Långbro Värdshus lummiga uteservering som väntade.

Familj! Vänner!

Men det blev ännu bättre! Efter skogspromenaden gick vi direkt ner till Långsjön eftersom Dolly sa att syrran & Ola gått dit med våra badkläder. Gud vad härligt tänkte jag, eftersom det var 31 grader varmt och jag precis som Leo knappt ville lämna skuggorna.

Och därnere stod några av mina finaste vänner och sjöng, vid ett picknickbord under en gammal ek, precis vid sjön. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Förutom nästan alla mina barndomsvänner var också min tremänning Lina där och min kusin Fredrik. De båda har jag varit väldigt tajt med men så kom livet med flyttar, barn, pendlarstress och sånt och vi har liksom tappat kontakten. Jag blev så jävla glad att  de som kom var där och firade med mig.

Jag fotade nästan ingenting, men de här hittade jag i kameran i alla fall. Tack Lisa som knäppte några där jag var med, så jag verkligen vet att jag var där 🙂

Allt som räknas

Samtidigt som jag är innerligt glad över den här dagen, så kände jag också dåligt samvete. För det är verkligen så, att allt som räknas när det verkligen kommer till kritan, det är relationer (och hälsa). Djup, långvarig vänskap får oss att leva längre, känna mening och sammanhang. Och jag har tappat energi de senaste åren efter utmattning & depression och kämpar med dåligt samvete för alla jag inte träffar lika ofta som förr, men som jag verkligen tycker om. Det är något jag reflekterar över ofta.

När jag bytte stad och samtidigt gav mig den på att både greja dagpendling till ett riktigt krävande heltidsjobb i Stockholm (bra mycket mer än heltid i princip jämt faktiskt) och hålla alla sociala relationer på exakt samma nivå som innan (det skulle absolut inte märkas att jag hade flyttat!), ja då gick det i två – tre år. Sen var jag faktiskt så gott som körd i botten inser jag nu i efterhand. Jag blev telefonskygg, ville helst stänga in mig och klarade faktiskt inte av att boka in ens sociala åtaganden.

Nu mår jag ju mycket bättre, men bor istället ännu längre bort och egentligen hade jag velat träffa alla jätteofta. Men jag är fortfarande inte fullt mitt gamla jag och önskar jag kunde boka in massor när jag väl är i Stockholm, men det blir liksom för intensivt.

Därför blev jag så rörd, jublande glad och kände mig samtidigt otillräcklig liksom. Svårt att förklara men ni som varit där förstår.

En varm men väldigt, väldigt glad 40-åring!

Ensam är stark – med vänner i ryggen

När jag körde norrut, hemåt igen igår hade jag tid att reflektera över helgen och mina 40 år på jorden, medan skogen och fälten susade förbi. Och lagom till att jag rullade över Österdalälven i vacker kvällssol så hade jag landat i en beslutsamhet. Jag kan inte ses lika mycket som förr, men jag kan verkligen bli bättre på visa hur mycket jag tycker om och uppskattar mina viktiga personer. Och jag ska fortsätta forma mitt liv så att jag mår bra och har energi att göra det.

För det är faktiskt så, att oavsett hur stark du är eller vilka storslagna äventyr du är med om, så är hälsa och relationer allt som räknas i livets bästa och värsta lägen. Eller hur? Vi ska ta väl hand om dem.