Och hur gör man allt det där egna utan att samtidigt prioritera bort andra? Det är ett av mina stora dilemman på vägen mot drömverkligheten, har alltid varit. För relationer är ju också en av meningarna med livet. Utan dem är det inte så roligt. Och de kräver ju sina uppoffringar. Särskilt de med barn inblandade (och nej, det är inte därför jag inte skaffat barn hittills. Jag har levt småbarnsliv i sju år så jag har gjort dem iaf).
Jag har funderat mycket på det där i mina dar. Balansen mellan att bygga starka relationer, finnas där för andra (särskilt barn) och göra saker för att göra någon annan glad, kontra att göra saker för sin egen skull och det som gör en själv glad. Vi matas ju med båda delar för att vara ärlig. Jag har alltid varit bra på att åsidosätta egna behov för andra och samtidigt som det tar mycket så ger det också väldigt mycket.
När jag på senare år blivit bättre på att tillfredsställa den egna viljan och behoven, ja då kommer det dåliga samvetet istället. Det här vet jag att typ alla jag känner känner. Jag vet inte vad som är jobbigare, att strunta i att göra det man vill eller att ha dåligt samvete för att man gör det. Det är ju inte lätt att vara människa alltså, haha.
Det är också lätt att känna dåligt samvete för privilegiet att ens ha de här tankarna, för det betyder att man har det bra. Lite för bra?
Det är inte lätt att dra den där tydliga gränsen. Den som hjälper att sålla bland saker man bör göra för andras skull och saker man bör göra för sin egen skull. Jag vill inte leva utan nära relationer, vilket jag tror krävs för att fullt ut göra sin egen grej i alla lägen. Men jag vill heller inte se tillbaks och ångra saker jag inte gjorde. Det gäller att hitta rätt i balansgången där helt enkelt. I vissa fall är det glasklart, i andra är det mer luddigt och det är ju de som är de svåra. Senast idag var jag tvungen att göra ett val som faktiskt gav dåligt samvete i båda alternativen och de är är ju inte bra på något sätt.
Hur gör du för att dra gränsen mellan dina önskningar och mellanmänsklig uppoffring? Tycker du att du har en bra balans där eller skulle du vilja ändra på något?
[insert]
[/insert] Jag med två av dem jag gör allt för – mina syskontroll![:]
13 comments
Det är svååårt!
Jag har nog inga direkta råd/tips, men känner (tyvärr) igen mig i det där. Ibland ignorerar man sina egna önskningar totalt, för man vill inte att de runt omkring en ska känna sig ensamma/bortglömda/överhopade.
Sedan finns det andra gånger; när man verkligen passar på att göra det man vill och längtar efter och då kommer (ofta) det där samvetet, som ett brev på posten.
Verkligen en balansgång!
Livet alltså! Jag är väldigt tacksam över att vi (än så länge) inte behöver oroa oss för krig, mattillgång & säkerhet, det här är en utmaning i normaltillståndet, men ändå väldigt fundamental. För vad är vi utan vår frihet resp våra nära & kära?
Gränsen är svår att dra men jag har på senare år varit hård med mig själv. Vad vill jag? Leva för andra eller för mig själv? Ganska enkelt val om jag tvingas välja strikt och det är mitt liv jag lever och det gör jag inte åt någon annan. Vissa har svårt att förstå det (hur jag kan välja att avstå saker som framförallt barn) medan andra är mer peppande.
Men så klart, i ett liv med förhållanden till andra människor handlar det ju om att ge och ta. Jag får/har mycket friheter idag men det innebär ju också att jag måste ge tillbaka också. Hemma kör vi med öppna kort. Det är okej att göra saker på egen hand och bara för att det är ett samboförhållande så måste man inte vara klistrade tillsammans bara därför. Jag värdesätter min egentid otroligt högt och skulle aldrig välja bort den.
Jag tycker det är tråkigt med trasiga relationer och jag har en sådan just nu, där motparten valde att sonika bryta kontakten för snart ett år sedan. Anledningen är så tramsig att klockorna stannar och i min värld helt obegripligt eftersom mitt val inte ens påverkade hens liv överhuvudtaget. Helt och hållet en principsak, kort och gott. Och då tänker jag så här; sure, fine, tråkigt. Men jag tänker inte jaga och truga personen ifråga. Tråkigt bara om hen kommer på att det var en dålig idé att bråka när är försent. För ärligt talat, vi har inte en jävla aning om vad som händer i morgon.
Kort och gott. Jag har hittat en bra balans, men den måste underhållas genom att vårda relationerna. För precis som du skriver – relationer vill vi ju alla ha på ett eller annat sätt.
Typ… you can’t live with them, you can’t live without them. 🙂
Haha, ja visst är det ett trassel? Och i vissa relationer inser man att det mest är ett givande, säkerligen gäller vice versa ibland oxå.
Låter som ett bra upplägg! Jag har oxå mkt frihet & egentid, men såklart är samvetet alltid med ändå 🙂
Trist att höra om den trasiga relationen. Det är något jag inte råkat ut för, men jag anar att det skulle skava en hel del.
Tack för ett öppet & intressant resonemang! Det är lärorikt att höra hur andra resonerar i frågan tycker jag.
Ibland tycker jag att jag har offrat allt, alltså i och med att jag är här, och inte i Sverige med mamma pappa och syskon, eller jag har två syskon och ett bor inte kvar där heller. Men ändå, vart skulle jag ha varit om jag inte hade flyttat hit? Är det en uppoffring jag har gjort på senare tid eftersom jag och W gift oss. Han vill inte riktigt bo i Sverige i framtiden, och jag har inte riktigt någon önskan om det just nu heller, men innebär kanske att jag aldrig kommer att bo i Sverige igen…sug på den liksom. Det är så mycket som jag vill göra i Sverige som jag har upptäckt nu, och när ska jag kunna göra det?
Jag har försökt hålla kontakten med mina vänner, men i slutändan är det jag som drar det tunga lasset, jag är den som smsar, etc. Jag bodde 7 år i Alaska, och inte en enda kompis kom och hälsa på, även fast det var mycket oh och ahh om det i början, de åkte hellre till New York. Helt enkelt inte så inne på det spåret jag var, och då kanske man glider isär? Är det värt att fortsätta hålla kontakten då ingen annan verkar ha tid eller lust att göra det för mig? Jag är gudmor åt en av mina bästa kompisars barn, men har inte träffat varken henne eller dottern sedan 2013, är jag en dålig gudmor? Nästan alla mina kompisar har barn nu, klart de inte har tid/råd att åka till denna sidan av pölen, är det mitt strå då, hänger det på mig liksom? Var jag självisk när jag tog steget för att följa min dröm och lämna alla andra bakom mig?
Ibland undrar jag vad min dröm är, lever jag min dröm? Eller är det något som saknas? Ibland är det svårt att veta och man måste stanna upp och tänka på vad ens dröm faktiskt är, är det målet vi vill uppnå eller resan dit eller ska vi kanske bara slopa allt och leva i nuet? Jag är ju lycklig där jag är nu, men det har ju inte kommit gratis precis. Tror vi alla måste göra uppoffringar på ett eller annat vis, och se till att vi faktiskt är lyckliga i situationen vi skapat. Usch massa svammel haha!
En video får du, som är värd att tänka på:
https://vimeo.com/176370337?ref=fb-share&1
Oj vad många beröringspunkter! Jag har inte flyttat till Alaska, men till Norrköping och det kan vara långt nog ibland, särskilt i vardagslivet. Och ja, det är ju en stor uppoffring. Sen tror jag med vänskap att man bör lägga in lite elasticitet i den, i förväntningarna. Jag har 6 barndomskompisar och självklart har vi varit i olika världar i bland sett till livsfaser och drömmar. Men om man anpassar förväntningarna och hänger med på håll i varandras resor så går det ändå. Vi ses inte 3-4 ggr i veckan i grupp som vi gjorde efter gymnasiet, men vi ses kanske 1 gång varannan månad, om vi får till det. Då är det fint att uppdatera sig, ha rådslag och skratta och sen återgå till att göra vårt. Men vi har liksom det fina i att ha varandras historia och även om jag och person z inte delar intressen & drömmar, så delar vi det och det är värdefullt!
Drömmar skiftar ju också – så fort vi lever en dröm så är den ju verklighet 🙂 Jag tror att om man har ett lugn och kan njuta av sin vardag så är det ett bra tecken. Svackor kommer man alltid ha, om man är människa 🙂
Tack för dina tankar, intressant att höra från någon med liknande upplägg (om än tusen mil bort).
Wow, vilken tankeväckande film! Tack för att du tipsade om den, blev väldigt berörd. Tack!
Kloka, smarta och omtänksamma Katta! Har läst din text flera, flera gånger och hittar inte riktigt rätt bland orden. Det är en enorm balansgång att leva sitt liv utan att försaka andra eller få dåligt samvete. Jag håller med Dryden i mycket av det han skriver, det är ett givande och tagandet men om givandet blir för mycket så kanske man behöver fundera om det är så man vill ha sitt liv. Precis lika viktigt är det om det är mest tagande.
Jag vet inte om jag har en balans i det här men jag vet att jag blivit betydligt krassare i olika typer av relationer. Jag skippar dom som bara tar, tar och tar eller är en ensidig kompromiss. Det kanske gör att jag tappar en del relationer men det är priset för att jag inte ska försaka mig själv.
Sen funderar jag på hur det går att få bukt med dåligt samvete? Har alla det eller är det dom som är extra omtänksamma som känner så? Jag vet inte…
Hur som helst, dina funderingar är kloka, lita på magkänslan och följ drömmarna. Kram!!
Tack för din kommentar! Har läst den flera gånger också.Och det här med samvetet, visst varierar det! Om man bortser från psykopater och liknande, som ju inte känner särskilt mycket av den varan, så tror jag att omtanke visst är en del. Men jag tror också att det handlar om i hur stor utsträckning man tycker att de egna behoven/drömmarna står sig mot andras. På den inre värdeskalan alltså. Svajar man där så tror jag det är lätt att överordna andras behov och då handlar det inte (enbart) om omtanke, utan också om ett egenvärde som kanske borde lyftas. Men kanske hänger de ihop?
Jag vet precis vad du menar! 9 timmar på jobbet, 4 timmar pendling, hus utan värme och vatten och så på helgerna uppvakta folks barn i deras varma hus – det lärde mig något. Att leva i Asien och ta ett break från allt är himmelskt! Men det är nu det, sen är det tillbaka till, kanske inte det dåliga samvetet (har inget sånt) men definitivt förpliktelser. Säg nej så ofta din partner klarar det, hehehe
Haha, vilket tips! Tror jag är där & nosar ? förstår att ditt break är efterlängtat, grymt bra tänkt 🙂
Det här tänker jag mycket på, både i det lilla och det stora. I det lilla att vara NÄRVARANDE när jag väl är hemma, så att det blir kvalitet. Då spelar kvantiteten mindre roll. Låter mycket lättare än vad det är tycker jag, eftersom jobb tar större delen av dagens energi etc. Men jag vill. I det stora är min ständiga klump i magen att personen jag älskar och lever med är färdig med småbarnsliv och inte vill ha det igen. Kan jag offra det? Eller hur ser jag min framtid? Den frågan är förbaskat svår att besvara och nästan alltid med mig. Liiiivet. Så klurigt. och privilegierat, för många av oss. Som sagt.
Åh, en så stor fråga och precis som andra så har jag nog inga raka svar eller tips. Mer än att jag känner igen mig ganska mycket. Jag har ju valt att försöka få, och haft förmånen att få, barn, och nu när de är små så är ju egentid och utrymme för stora egna projekt väldigt begränsad. Något som skaver ibland, för man vet ju aldrig hur tillvaron ser ut när man sedan får möjligheten igen. Många har sagt åt oss att göra saker ändå, eller med barnen. Men där säger mitt samvete faktiskt stopp. Eftersom jag valt barn, och älskar dem mer än allt annat, så sätter jag dem faktiskt ofta först. De är bara små en kort period och då kan de få utrymme att vara det utan att bli medsläpade på äventyr som mest är till för mitt eget nöje. När de själva är lika nöjda med de små sakerna. Fast visst är frustrationen stor ibland för att man känner sig lite låst och inte tar sig utrymme att göra en hel del av det man gillar. En svår balansgång, men jag tror att så länge man är medveten om att det är val man gör och varför, så kanske både samvete och annat blir lättare. Svamlar känner jag, men jag började verkligen fundera när jag läste detta!