Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag får sitta där själv, utan jobb, långt från vänner, med svansen mellan benen?
Tänk om jag gör helt fel och ingenting blir som jag tänkte?
Känner du igen de de där tankarna? Har du också tänkt dem när du stått inför stora förändringar? Förmodligen har du det. Jag har gjort det så många gånger, i olika beslutsprocesser i mitt liv. Oavsett om det handlar om att byta jobb, avsluta en relation eller flytta så har de kommit som ett brev på posten och lagt en blöt filt över beslutet. Bromsat mig.
Men – i takt med att jag ändå genomfört en hel del av de förändringar som verkat så läskiga och oåterkalleliga så har jag lärt mig tre väldigt viktiga saker längs vägen;
- Nästan ingenting är oåterkalleligt. Det går faktiskt att ändra sig när det gäller många av de beslut en står inför. Att byta jobb, att flytta, ja till och med när det gäller relationer så går det att ångra sig och reparera saker. Eller göra något annat.
- När något vuxit i dig länge och pockar på så är det oftast rätt och du kommer inte att ångra dig. Rädslan för att ångra sig handlar nog mer om att man är rädd för att misslyckas eller att såra. Att man är rädd för vad andra ska tycka och att andra ska få rätt.
- Ju fler gånger du vågar, desto mer vågar du. Ju fler gånger du vågar, desto ofarligare blir förändringarna. Helt enkelt för att du lär dig att du faktiskt kan, att det inte är så farligt och att det i många fall blev helt rätt.
Jag har gått från att vara riktigt harig och förändringsskraj till att faktiskt inte vara så brydd över små och stora praktiska steg i livet. Det ÄR oftast inte så farligt. Jag tänker att det mesta löser sig och så länge jag har fina människor i min närhet så klarar jag en hel del.
Men hur sjutton gör man då? När det känns sådär hopplöst, överväldigande eller när det känns som om alla vet vad precis vad de vill utom just du?
- Det allra första är ju att fundera på när du mår som allra bäst. Det är ofta en bra hint om vad som är viktigast för dig. Är det när du hjälper andra? Är ute i naturen? Umgås med dina nära eller får vara själv? Målar, sjunger eller får ta sovmorgon utan krav? När du landat i det kan du börja fundera på om och hur du behöver förändra dina förutsättningar för att få mer av det. Hur skulle livet behöva se ut?
- Hämta in all möjlig inspiration och kunskap utifrån det. Gå på seminarier, prata med andra som gjort det du vill göra, ta en kurs eller gå med i en grupp på facebook. Du kanske behöver söka upp lite andra sammanhang och likasinnade. Sätt upp mål eller framtidsscenarios, vad som inspirerar dig bäst. Börja skanna världen med dina glasögon så kommer du se de eller det du behöver.
- Börja göra. Ett steg i taget. Man måste inte säga upp sig från allt och kasta sig ut över kanten! Det går alldeles utmärkt att ta det steg för steg och göra små förändringar. Grejen är att när du har riktningen klar så kommer du ta dig åt rätt håll. Kanske börjar du med att se över onödiga kostnader och spara, extraknäcka inom ett nytt område eller gå ner lite i arbetstid till exempel. Allt blir lättare att göra när du har ditt varför. Att inte göra något för att du inte kan göra allt på en gång är inte rätt väg – bli kompis med de små stegen!
Sen jag tog steget att flytta från storstad till glesbygd så har jag fått höra att jag är modig. Själv tyckte jag inte alls att det var läskigt – det var mitt självklara nästa steg. Jag kan förstå de som säger så, men jag vill också passa på att berätta att det inte är så farligt att göra förändringar. Jag tror att det tvärtom är berikande, utvecklande och stärkande. Det finns inget globalt facit, ingen enda rätt väg, det finns däremot massor av möjligheter och alternativa vägar.
Egentligen är det ju jättekonstigt om det bästa för alla är att bo i en storstad, jobba 8-17 och lite till och ha semester fem veckor om året. Ändå är det så de flesta ordnat det och de får inga frågor på det. Jag tror att det finns minst lika många optimala vardagar som det finns individer och jag tror det vore toppen om fler började fundera på hur just deras bästa vardag ser ut.
Går du och funderar över någon förändring? Vad? Berätta gärna!
15 comments
Jag drivs av förändringar. Av förändringen i sig. Håller med om allt du skrivit. Möts alltid av ordet modigt, det gnager hos mig. För jag tycker det är modigare att inte göra en förändring som pockar. Bloggat en hel del om detta och nu gör vi nästa stora förändring då vi säljer allt o flyttar in i husbil.
Åh, jag känner likadant! Älskar känslan av att utvecklas, att inte stagnera i sinnet och att veta att jag kan ändra på nåt som inte känns bra. Det ger kraft.
Låter så spännande med er förändring – måste genast in och läsa! Tack för din kommentar, så jag fick nys om det 🙂
Om jag någonsin ångrar något så har det hitintills varit när jag inte vågat. Förändring är framsteg/framdrift. Mitt liv har alltid fått energin från förändriger i smått som stort och folks ”du är modig” kommentarer är mer en projektion av deras egna rädslor.
Tycker det du gör är inspirerande att följa.
Kramar en masse!
Ja, du är nog en av de mest drivna jag träffat på det området – och bra på att leda andra i det också!
Hoppas ert senaste kliv fallit väl ut – men hur kan en annat än trivas i Åre 🙂
Kram på dig!
Åh så passande detta inlägg var för mig just nu. Har länge haft en känsla om att jag måste närmare naturen och från storstan. Den har liksom exploderat lite senaste tiden och jag kommer göra en förändring. Härligt att läsa om det du gjort och att det inte är så ”farligt” 🙂
Tack // Camilla
Jag är numer en partisk förespråkare för naturnära boende 🙂 Men som med allt så tror jag att det är en mix i rätt balans för en själv som är tricket.
Lycka till, hoppas att du hittar ut ur stan som du vill!
Jag och min partner har just bestämt oss för att flytta ihop. Efter 7 år som särbos! Det var på tiden, säger folk. Men vi har inte haft bråttom och därför känns beslutet så rätt. Jag lämnar bunkerboendet i stan, hyr ut min lägenhet, får äntligen kavla upp ärmarna och börja leva livet på landet! Drömmen!
Wow, vad häftigt! Jag förstår verkligen särbo-grejen, var själv särbo i flera år och tyckte det funkade väldigt bra för det mesta. Men det där med att bygga något tillsammans är också viktigt. Vilken grej! Välkommen till landsbygdsklubben – den levererar tycker jag! 🙂
Ingen förändring i sikte för just mig, som till största delen trivs utmärkt, men jag uppskattar verkligen ämnet att diskutera eftersom jag önskar att fler människor gjorde ett aktivt val. Man kan snacka om ekorrhjul och livspussel och stressa runt mellan jobb och familj, sitta i möten och bilköer och få magsår på kuppen, men då ska man vet att man faktiskt KAN leva annorlunda. Alla kan. Det är lite sorgligt att börja se sig som ett offer för omständigheter och inte erkänna att man kanske skapat ett dyrt liv som kräver heltidsjobb, minst, och att man valt att leva på en trång plats med höga bostadspriser. Om man nu har gjort det. Man kan såklart göra det, det finns inga rätt och fel, men jag önskar att fler kunde se sin egen del i besluten, inte bara tänka att ”det är ju så här det är”. Det kostar nog ofta en del att ändra livsstil, inte bara pengar men bekvämlighet och status. Så jo, jag tycker att du är modig som ändrade din bana, det gör jag!
Precis så ju, det viktiga är – var en än befinner sig – att reflektera över de egna valen. Jag har ju själv förut valt att bo i stan, köra rejset och trivdes med det många år. Men när det började bli mer press än kul och jag var rätt deppig, så var det dags att ifrågasätta vad jag höll på med och varför. Det mesta går ju att ändra eller kompromisslösa på något sätt.
Tack, vad fint skrivet!
Jag trivs egentligen väldigt bra. Det fungerar fortfarande att kombinera jobb och hobby/fritid. Men det finns ändå något där under ytan av trygghetsknarkande som bubblar och vill fram, kanske ännu lite starkare nu efter en period av mindre kreativitet på jobbet och mycket att göra hemma. Ja. Ungefär som det jag funderade på i höstas. Där ser du väl också hur benägen jag är att genomföra en större förändring.
Trygghetsknarkare är nog ordet…
Jag tror en gör det när en behöver – innan dess är det härligt att dagdrömma, som godis i vardagen liksom. När det väl väger över – om det gör det – så vet man och då gör man tror jag.
Trygghet är ju verkligen inte fy skam, särskilt inte när man får kontrastera med äventyr så mycket som du ändå gör!
Vilken skatt att hitta dig i detta fantastiska vinterland! Ja det där ordet modig är en aning förvirrande! Något jag förknippar med att ställa sig på scen eller göra de där sakerna i små mängder som du inte känner dig helt bekväm med men utmanar ändå. Så som du beskriver dem små stegen eller att inte göra inget för att man inte kan göra allt hoppas jag når många, små förändringar som stora! Ja precis, för en föränding krävs en trygghet i dig själv och handlar om att göra genomtänkta val och inte kasta sig ut i stormen som en chansning på liv och död …om man sätter det i seglingsperspektiv! Bättre att behålla klokheten än modigheten! Tänk vilka obegränsade förutsättningar vi har idag för att leva livet. All information vi har tillgång till – Vi behöver egentligen inte vara modiga med den grund vi kan bygga innan förändringen är dags.
Visst kan det vara härligt med förändring, när det pirrar av en del rädsla men också nyfikenhet och glädje.
I höstas sa jag upp mig utan att ha något nytt jobb, för att plugga lite och fundera på vad jag vill göra nu. Nu är jag i en branch där det är brist på folk så jag är rätt säker på att hitta något nytt och jag har haft flera erbjudanden. Som flera av de som kommenterat så har också jag fått höra hur modig jag är.
Tycker att det är härligt och inspirerande att följa dig som vågar förändring och att göra något annorlunda.
Wow, blir så glad av att höra om såna viktiga och tuffa steg – det ÄR ju modigt att bara bryta utan en säkerhet på andra sidan – men det kan ge så himla mycket att frigöra sig för det som kan komma sen. Häftigt! Och det kommer ju bli hur bra som helst, det tvivlar jag inte på!
Tack så mycket, det värmer massor att höra 🙂