Jag landade min dröm och nu behöver jag en ny

På det senaste har jag funderat en hel del på vad jag vill framöver (what else is new kanske du som läst här länge tänker nu och med rätta ,haha). Under sommaren har jag famlat lite i vad som får mig pirrig. Du kanske också har känt det nån gång, om du fått ungefär den här frågan;
– Om du kunde göra vad du vill just nu, utan tanke på pengar eller annat praktiskt, vad skulle du göra då?, och blivit helt blank i huvudet.
Där är jag lite nu. Och jag har nu i sommar förstått varför. Och ja, jag ska berätta det för dig.

För längelängelängesedan satt jag i en helt vanlig, ganska ofri vardag jag inte trivdes i, och drömde mig bort i det här inlägget. Jag minns fortfarande hur starkt jag faktiskt kände orden jag skrev. Det var djup och trånande längtan bakom dem. Och intressant nog så är det sedan ungefär sex år tillbaks nästan precis en sån vardag jag haft.

Jag landade i min dröm och nu behöver jag en ny.

Och ungefär där är jag. Jag plockar ledtrådar från här och var och har de sökande glasögonen på. Jag både avskyr och älskar den här fasen. Avskyr, för att det är så ovisst och utan tydlig riktning, älskar, för att det är så ovisst och allt kan hända. Något jag lärt mig om mig själv såhär dags är att det här är jag och så här är mitt liv, annars är det inte mitt. Jag är en gladare version av Sisyfos och det periodiska sökandet är min sten och mitt berg.

Det hårda slitet nere vid botten, för att hitta rätt väg och samla ledtrådarna. Slitet uppför berget för att komma dit jag vill. Den otroliga känslan när jag närmar mig och landar där jag vill. Och sen vill jag göra om allt igen, längta någon ny stans, drömma och börja ta mig dit.

Jag har lärt mig att inte bara acceptera, utan faktiskt omfamna det faktum att jag troligen kommer vara för evigt sökande, alltid i utveckling. Det är sökandet jag landar i på vägen, som är min trygga hamn, mitt syfte och min källa till glädje.
Normen att landa på en plats och stanna där har – i backspegeln – aldrig gjort mig lycklig. Och strävan efter att den ska det har rentav gjort mig olycklig.

Så vad vill jag nu då? Ja, det vet jag inte än och jag letar som sagt ledtrådarna. Jag och en vän pratade för ett tag sen om det sorgliga i att när man levt ett tag så är ju färre och färre saker nya. Det är svårare att hitta pirret, den naiva glädjen över ett nytt kapitel och det obekväma skavet i att vara alldeles ny. Det är ju en grym naturlag för oss som älskar nystarter. MEN. Det går!

Jag har insett att för just mig så finns det en avgörande sak som kommer hjälpa mig etsa fram min nästa dröm. Att skriva. Jag tror de senaste årens lätta vilsenhet kommer från att jag nästan slutat med det och därför har jag inte samlat mina tankar och känslor på det sätt som ger mig distans och överblick och förmågan att analysera dem. Jag behöver skriva för att ta mig framåt så det är vad jag ska göra. Det kommer vara stolpigt och ovant till en början, so bare with me, men jag behöver bara göra det ändå.

Så jag skriver. Och sakta men säkert kommer den nog kika fram. Min nya dröm.