Jag skriver ju en del om det här med att göra aktiva val och forma en vardag att må bra i. Som jag skrev för ett tag sedan så är frihet, natur och utveckling väldigt centrala delar i mitt välmående. Men en mer självskriven ingrediens för att må bra, och något jag ägnar mycket energi och kraft på, är ju relationer. Såklart. Är man ens utan relationer?
Att hänga med mina syskonbarn – det mest stärkande jag vet!
Grejen är ju att lika viktiga som relationer är för att må bra, lika ofta är de kanske det som orsakar raka motsatsen. De kan ge allt från grus i maskineriet och tappad motivation, till djup smärta. Såklart. Det är ju den andra sidan av det där myntet med att öppna upp hjärtat och släppa in någon.
Idag lyssnade jag på det senaste avsnittet av Kropp och Själ, som utforskade tesen att jakten på lycka gör oss olyckliga och att vi istället borde hitta det som ger oss mening. Någon pratade om att “kvaliteten på ditt liv kan likställas med kvaliteten på dina relationer”. Jag tycker det ligger mycket i det. Vi människor är ju starkt sociala djur.
Jag kan undra ibland om inte den där frihetskomponenten jag behöver också till viss del har med relationer att göra. Alla har väl eller har haft någon relation i livet som liksom gör en låst i olika grad. De kan äta energi, hålla dig tillbaks, ge djupa, djupa sår som i värsta fall inte läker rätt och omformar dig i grunden.
Det kan ibland vara skönt att tänka att man skiter i det, att sluta eller engagera sig mindre i en relation som ändå bara sårar eller som är väldigt envägs. Bli fri från de som ger skav eller smärta om de inte fungerar bra. Särskilt de mest fundamentala, de som enligt normen ska stärka dig, som föräldra- eller kärleksrelationer.
En av mina mest stärkande relationer – den med naturen
Det här senaste året har jag reflekterat väldigt mycket över livsval men inte så mycket över relationer faktiskt. Trots att relationer är en så stor del av hur en mår. När jag lyssnade på programmet så gick det verkligen upp för mig att det ju inte är upp till bara den ena att hålla relationer levande och välmående. Jag fastnade i en tanke som för mig är rätt läskig, eftersom jag snabbt och lätt tar på mig skulden när en relation inte fungerar bra.
Den här tanken var ungefär “tänk om en skulle lägga den mesta energin på de relationer där den andra faktiskt engagerar sig tillbaks och de som lfår en att växa”. Jag tror att många faktiskt lägger mer energi på de sämre fungerande relationerna.
Med det menar jag inte att man ska klippa och gå vidare så fort det är lite jobbigt. Då kan man inte få djupa relationer, det är jag övertygad om. Men såhär: om en relation under lång tid är energikrävande, enkelriktad, gör mer ont än gott eller helt enkelt inte ger utrymme för att en eller båda utvecklas, så kan en nog dra slutsatsen att den inte kommer bli bättre av att fortsätta i samma form, eller hur?
Det är ju en intressant grej att testa sig fram i. Göra en mental inventering.
Men hur gör man då? Kanske är det en tvåstegsraket? En bra början är väl att prata om vad som känns jobbigt. Det har jag nog varit rädd för många gånger. Men det kan ju hjälpa bara att förklara varför man upplever att relationen gått i stå. Och samtidigt sluta överkompensera.
Skulle det inte nå fram eller om relationen upphör för att man själv trappar ner lite, ja då kanske det får vara så. Det behöver ju inte vara så dramatiskt. En nära relation kan ju faktiskt gå över till en sällanrelation och gynnas av det, bara genom att förväntningarna sjunker. Kanske upptäcker den ena att den andra faktiskt stått för det mesta och kommer till insikt att relationen är viktig nog att engagera sig i. Om inte så kanske det inte är värt att stånga sig blodig för?
Vilket outtömligt ämne det här är, eller hur? Det går nog att lägga till hur många tankar som helst. Väcker det några tankar hos dig? Ser du över dina relationer då och då eller kör du mer på? Eller har du kanske något bra exempel på när det blivit bättre för att du sagt något eller har du släppt och gått vidare från en viktig relation? Det vore så intressant att höra!
10 comments
ja ja ja ja ja ja ja precis sådär är det ju och du formulerar det SÅ bra! den gamla klyschan “man blir som man umgås” stämmer ju så väl. jag är extremt petig med mina relationer och jag tror att mina livsval har “hjälpt” mig på vägen. jag har de flesta relationer i stockholm men är där nere så korta perioder så det blir en automatisk urvalsprocess. det stämmer inte alltid, det krävs ju två för att träffas till exempel men i det långa loppet så benas relationerna ut utifrån hur jag, och de jag träffar, lever.
älskar hoppbilden på bryggan. perfekt klädmatchning. perfekt ljus. perfekt location. :-p
Tack kompis! Ja, det är är ju så svårt ibland, men som du säger så kan ju en relation fasa in i en annan form över tid bara genom omständigheterna.
Tack, jag älskar också den bilden! Vi ses snart <3 !
Jag jobbar ibland med att kapa bort energitjuvar. Det finns inte jättemånga av dem i min direkta IRL-närvaro som tur är (eller mer skickligt än tur?) men vissa är lite mer envägskommunikation än jag önskar. Jag har berättat för ett par personer min syn på saken. Resultatet blev ändå inte önskat, för då kändes det “nya beteendet” plötsligt fejk. Och det var ju inte det jag ville åstadkomma. Det var ju en ärlig förändring, en tanke kring hur man uppfattas och beter sig, som jag var ute efter.
Annars brukar jag inte säga till (om det inte gäller en direkt nära relation så klart). Om man inte klickar så rinner det ändå ut i sanden förr eller senare, och då tänker jag främst på vänner och bekanta. Som Sara skriver. Relationer benas ut utifrån hur jag och de jag träffar lever. Och så går ju livet i perioder. Jag räknar aldrig med att skapa livslånga relationer. Det får helt enkelt bli som det blir.
Flummig. I ett flummigt ämne. Men jävligt intressant.
Flummigt tycker jag inte alls det var – vad spännande med din inställning att inte räkna med livslånga relationer. Jag har nog alltid tänkt tvärtom (fast kanske inte så medvetet), att mina nära relationer ska vara “för evigt” men det är klart att det inte alltid kan bli så. Man utvecklas ju i olika takt ibland och är inte alltid i synk. Kanske åt totalt olika håll också.
Tycker det är modigt och sjyst att ta upp saker med människor omkring som du gjort. Har testat några gånger och det är ju sjukt jobbigt när det inte går in, eller tas emot, på det sätt en hoppats. Jag har också fegat några gånger och mer glidit undan, det känns ju inte skitbra, men är ju kanske mänskligt.
Nu när jag börjat tänka på det här mer än i förbifarten så inser jag att ämnet är enormt och – som du skriver – jävligt intressant!
Alltså, vad ytligt det lät när jag skrev att jag inte förväntar mig livslånga relationer. Kanske inte riktigt så jag menade heller, jag gillar ju relationer så sett. Fast hellre några få riktigt bra än hundra ytliga. Med tanke på hur många människor man träffar överallt hela tiden så är det ju liksom svårt att avgöra och även tänka “jäjj, det här ska vara för evigt!”, för i 9999 fall av 10000 så blir det ju inte så. Men. Det är ju inte så att jag egentligen går in med inställningen att “det här bara är tillfälligt”.
Och samtidigt, vilken nivå menas med “livslångt”? Jag menar, det är ju skillnad på en partner en vill leva med och en bekant som man har sällan men ändå kontinuerlig kontakt med över lång tid.
Ja, jag trugar inte folk. Om de inte vill umgås så tänker jag inte tjata. Har en person alldeles för nära som plötsligt bestämde sig för att säga upp kontakten (genom att sonika sluta svara på samtal/meddelanden), på i mitt tycke vaga grunder. Då tjatar inte jag. Det är den personens förlust.
Jag tror jag fattade precis hur du menade 🙂 Det kan ju lätt bli lite obekvämt om man friar på första dejten så att säga, haha. Trugandet har jag faktiskt också lagt ner. Liksom överkompenserandet i lite för ensidiga relationer. Det är en skön energivinst faktiskt.
Kloka, coola Katta. Viktigt och modigt att reflektera över. Jag tror stenhårt på det som du skriver. Jag ska visa dig en text/citat vid tillfälle om vad jag försöker leva efter vad det gäller relationer. Men jag lyckas inte alltid!
Off topic men relevant i ämnet – du och din vänskap är viktig för mig ???
Tack Katrin! Är väldigt nyfiken på citatet, du brukar samla på dig klok vägledning 🙂 Och du detsamma – vi har ju hunnit med många viktiga samtal och underbara äventyr på kort tid – mer sånt! <3
Väldigt intressant! Klokt! Jag avslutade relationen med min biologiska mamma när jag själv fick barn. Det var sjukt svårt (såklart) men blev ett väldigt bra beslut. Hon hade aldrig egentligen bidragit med något gott (på flera olika sätt) till mitt liv och det ville jag bespara mina barn. Blod är inte alltid tjockare än vatten.
Vad gäller mig själv enbart är jag nog lite dålig på att göra mig av med energitjuvar, ofta för att jag tycker synd om dem. Jag borde tuffa till mig här. Jag kan också vara den som är dålig på att upprätthålla god kontakt. Till vissa. Beroende på förväntningar (de kan onekligen vara luriga). Jag är verkligen en “social enstöring”.
Jag har även insett att jag har många “säsongskompisar”. Återkommande beroende på tid på året, platser och aktiviteter.
Åh fasen, det är nog en av del allra svåraste relationerna att bryta – har fler vänner som fattat samma beslut. Så starkt. Ofta blir det ju bra, när det där dränerande försvinner, även om det såklart måste kännas sorgligt också.
Känner igen mig i ditt avslutande resonemang – men jag tänker att det också är en bra egenskap, om än lite kostsam energimässigt ibland. Och ja, jag är också superdålig på att höra av mig frekvent och regelbundet, mer så efter att jag varit utmattad. Men å andra sidan kräver jag inte det från mina vänner och tycker att det är fint när man bara kan plocka upp tråden utan skuldbeläggande för att det gått tid emellan, så det är väl en fördel med att själv vara lite kackig på att messa dagligen 🙂