Om jag skulle vara polerad och perfekt så skulle jag säga att den där rubriken är mina ledord som jag lever efter. Om jag ska vara ärlig så ska jag berätta att i en rätt så stor del av mitt liv så har de fått vika ner sig för förnuft och hänsyn. Kanske nån norm här och nån rädsla där och sviktande självförtroende både här och där. Och det händer fortfarande, om än mindre frekvent.
Jag har några vänner i mitt liv som jag alltid har pratat personlig utveckling och drömmar med lite extra (jag är ofta där och nosar med de flesta, men ni vet, när man liksom inspirerar varann). Två av de vännerna heter Sara och är långa. Den ena heter Sara Rönne och när vi ses handlar det nästan alltid om att hitta sitt sätt att utvecklas, att reflektera och agera på det. För att må bra och för att ha det bra.
I somras hängde vi några veckor, över tre olika platser, och nånstans på vägen i ett samtal som nog pågick hela vägen, formulerade vi att livet nog fan skulle få en mer medveten dos oförnuft och känsla. Att inte vara så jäkla förnuftig hela tiden (duktig flicka-grejen) och att istället följa känslan mycket mer. Det finns något så otroligt befriande i det som liksom känns i kroppen när man gör det.
Över en öl med bulle och kaffe i ölflaska (i den ordningen) efter ett nakenbad i en tjärn vid en sten i en skog i Särna, så dokumenterade vi delar av det här samtalet. Det blev ett avsnitt av Saras väldigt livsfröjdiga podd >>Träningsglädje Talks.<<
Pga min bubbla har jag visst inte tipsat om den här tidigare, men nu kan det väl passa bättre än nånsin att hoppa rakt in i sommaren och omfamna känslan och oförnuftet inom sig – så dra på lurarna och lyssna när Sara blir biten av en köttbitare bland annat. Om du vill lyssna i din podd-app så sök bara på Oförnuft och känsla så hittar du den nog.
Hur är det med dig – skulle du behöva lite mer oförnuft och känsla i ditt liv?
4 comments
JA JA och JA!!!
Ofta, nästan lite hela tiden faktiskt.
Men livet är inte alltid anpassat så… Men ibland händer det, och då blir jag stolt över mig själv.
Mitt nästa projekt som innehåller oförnuft och känsla är Vasaloppstippeln 2020. Oförnuftet tar jag fram i februari eftersom jag aldrig stått på ett par längdskidor, och här i Kalmar är träningsmöjligheterna ytterst små eftersom vi sällan ens får snö. Men vaddå, jag kan ju inte veta om det funkar (eller inte) ändå förrän jag prövat 😉 … Jag har dock inte berättat detta för så många med risk för att bli dumförklarad. Är det så att många är rädda för det oförnuftiga tro?
Åh, det låter helt underbart oförnuftigt och härligt! Först Fjällmaran och sen detta – coolt! Det är nog ofta rädsla som ligger bakom att en tvekar – rädsla och skam är starka drivkrafter tyvärr!
Följde era oförnuft och känsla-uppdateringar i stories på Instagram och älskar uttrycket! Mer sådant! Har svårt att säga om jag är bra eller dålig på det, men kan absolut se att jag hamnar i duktig-flicka-facket till och från. Jobbar ständigt mot det. Men tycker å andra sidan att jag är ganska bra på att följa min magkänsla också. Så länge den känns förnuftig i och för sig. Hm, svårt det där… 🙂
Haha, ja förvirringen när en liksom vill vara rimlig men frisläppt och göra som man vill 🙂 Aja, med en extra tanke till oförnuft och känsla så kanske det blir bra ändå 🙂