Uppbrott, fyrverkerier

“Jag kan undra var hon är ibland, tyst i timmar uppslukad av en bok”. Minns att min dagmamma sa så till mamma någon gång.

Det är jag. Den lågmält bubblande lyckan när jag får dra mig undan, in i mitt, känner jag fortfarande. Jag kan rysa av välbehag då. Att stänga ute allt, eller kanske stänga om mig själv och det jag gör, det är livets gosiga kudde.

Men jag hade också storslagna planer. Om hästäventyr och tidningar jag skulle göra. Om somrar med nya upplevelser. Om filmroller jag provade för och sånger jag ville sjunga in. Om sånt som fick hela själen att pirra.

Det är också jag. Jag älskar känslan av uppbrott, av nya okända saker bortom horisonten. Och jag älskar tryggheten och lugnet. Jag balanserar alltid mellan de båda.

Tanken på att allt är möjligt gör mig knäsvag. Att kunna bryta upp och börja om. Förväntan och pirret inför nästa äventyr, på gränsen till jobbigt, som det kan kännas att bli kittlad. Skönt och jobbigt på samma gång. I en evig kamp med längtan efter min plats på jorden. Det stora i det lilla livet.

Lugnet och ron, mot uppbrott och fyrverkerier.

Häromdagen läste jag ett inlägg skrivet mitt i språnget; “nu flyttar vi – äntligen dags att ta steget”. Och jag kände det där pirret växa. Känslan inför ett självvalt uppbrott. Inför fyrverkerier. Jag vill känna den igen.
Undrar vad det blir denna gång?