“Jag tror jag är i en ny utvecklingsfas” skrev jag häromsistens på instagram och fick så himla fin respons. Det är nog många som kan känna igen de där mer långsamma utvecklingsfaserna. Ibland förklädd till “30-årskris”, ibland är det mest en allmän vilsenhet som inte riktigt går att hänga upp på något.
De gör ju oftast inte det förrän efteråt – orsak, verkan och mål blir ju alltid som tydligast i backspegeln.
Jag gjorde ett stort kliv för två år sedan och flyttade till min drömplats. Skapade min bästa vardag och det är fan det bästa jag gjort. Jag har ingen längtan härifrån, men jag tror jag håller på att processa de andra bitarna.
Jag är rent geografiskt jag där jag vill vara just nu och då har andra stora funderingar klivit fram och tagit plats, den inre geografin liksom.
Jag märker det på att jag grubblar en hel del och har en känsla av att vara på väg fast jag liksom inte är det. Jag funderar på vad jag vill lägga min kraft på framåt. Vilka relationer som ger eller äter energi och hur jag kan hantera det. Vad jag vill jobba med på sikt. Hur världen ens ser ut om 15 år?
Vem skulle jag vilja dela äventyr och vardag med och hur hittar man den personen?
Jag tycker att det är så pirrigt och spännande att utforska nya möjligheter och känna att det kan bli vad som helst. Men det kan vara ruskigt energikrävande också – när allt är ovisst och vagt i konturerna. Lite som att sitta med ett kodlås och ha minst en miljon möjliga kombinationer att beta igenom.
Jag vet att de här perioderna kan ta sin lilla tid och det ska de få göra. Men det kan hjälpa att ha en metod till hands. Jag har ju min struktur för förändring sen tidigare och ska ta en rejäl fjälltur med block och penna. Vem vet, jag kanske snubblar över en äventyrskompis däruppe också 😉 .
Även om det är jobbigt att vara mitt i det, så tycker jag ändå att en utvecklingsfas är mycket mer av en möjlighet än en kris. Hur fungerar du, brukar du ha såna omorienteringsfaser? Hur hanterar du det?
4 comments
Jag blir alldeles pirrig av sådana här faser, både för egen del men också över andras. Jag tänker på dem som gigantiska möjligheter – det kommer ju hända så mycket spännande alldeles oavsett eftersom man är så öppen för alla möjligheter!
Jag älskar att tänka på det så! Det är mestadels pirrigt! Även om jag ibland känner att det är lite hopplöst innan besluten tagits och jag vacklar. Men vafan, det är livet!
Ganska ofta, tror jag. Just den där vilsenheten eller känslan av att vara på väg utan att veta vart. Fint sätt att se på det dock, som en utvecklingsfas istället för kris. Mycket mindre ångestladdat ju.
Ja, det blev nog en vändpunkt för mig när jag insåg att det mer handlade om ständig utveckling med vissa hopp, än med att jag var missnöjd/på fel plats osv. Det är ju inte alls nåt jäkla konstigt med att omvärdera då och då – vi förändras ju!