Jag har stannat upp flera gånger, tagit av mig målarhandskarna och rotat fram telefonen ur innanför målarstället för att bokmärka en passage. Det är så mycket intressanta idéer, metoder och slutsatser i den här boken att jag verkligen går igång däruppe.
Alan Fine resonerar boken igenom kring det här med performance, dvs prestation, och vad som egentligen får oss att bli bättre. Han menar att i många fall så handlar det inte om att lära sig mer, gå en kurs, bli tränad av de bästa. Det handlar istället om att ta bort hindren (interference) – de som gör att vi inte gör det vi redan kan. Om det så är självbild, prioriteringar eller rädsla för att misslyckas. Jag har skrivit om mitt egna filosoferande kring ungefär samma ämne tidigare.
Ett bra exempel han nämner är det här med hälsa. Vi vet för det mesta att det krävs träning, sömn, god kost och allmänt bra vanor för att uppnå hälsa. Och vi vill göra det. All kunskap som behövs för att må bättre finns där, men man genomför inte ändå. Varför? Jo, för att saker distraherar oss – antingen utifrån eller inifrån och dessa störningar behöver man ta bort för att börja göra.
Vi vet redan saker som vi kan göra mer eller mindre av för att bli bättre på något. Sova, skriva, prioritera, röka eller vad det nu kan vara. Vi vet men vi tar det inte till handling och där ligger enligt Alan en stor potential för att bli bättre. Att börja inifrån och ta bort hinder, snarare än att söka ännu mer kunskap utifrån. Han kallar det en inside-out approach.
[insert]
[/insert] Något bra jag börjat göra mer av – njuta av soluppgångar!
Jag tror verkligen det ligger mycket i det här. Våra hjärnor har ju en tendens att get in the way of us rätt ofta och Alan menar att vi nånstans i skolåldern ofta tappar i det han kallar Faith (vad vi tror om oss själva och vår förmåga), Fire (vår energi, passion och engagemang) and Focus (vad vi lägger vår uppmärksamhet på), som vi har som barn.
Barn har drivkraften (fire) att utforska och testa, de kan gå helt in i något (focus) eftersom de inte låter saker som e-post eller gårdagens misslyckande komma ivägen och de har framförallt tron (faith) på att de kan. “Klart jag kan klättra upp på den där stegen, vad kan hända liksom?”. Att vara dålig på något eller tänka på vad ska andra tycka finns inte i små barns begreppsvärld (det får vi ironiskt nog i skolan, där vi lär oss att vi kan prestera dåligt och göra andra besvikna).
För mig är det allra oftast en kombination av att det svajar i fokus eller tro som håller mig tillbaks. Drivkraften att lära mig och bli bättre är det inget fel på, men det kan också göra att jag blir splittrad mellan olika spår ibland. Jag skulle också kunna ha en större tro på min förmåga, eller kanske lägga mindre tyngd i att misslyckas. För mig är prestation så tätt kopplat till mitt jag att det blir jätteläskigt att misslyckas, eftersom jag då är dålig så att säga. Jag har jobbat mycket med det här, men det hamnar fortfarande i vägen för mig i bland.
En annan jätteviktig poäng som Alan tar upp i “You already know how to be great” handlar om ansvar. Att se och ta sitt eget ansvar (och därmed känna att man har makten själv) för ett resultat och inte lägga det på kollegor, chefer, genetik eller väderförhållanden. Känslan av ansvar är jätteviktigt för att känna ett engagemang för att förändra något, medan maktlöshet oftast skapar uppgivenhet och passivitet.
En sista bra grej – det finns ett hur i boken också. En metod som ger rätt så tydliga verktyg för att jobba med det här hemma på kammaren. Jag gillar när det, till skillnad från väldigt många böcker i den här genren, blir väldigt konkret. Metoden kallas för GROW och finns i olika liknande versioner du kan läsa mer om GROW här. Alan betonar i boken ett fokus på handling och det gillar jag. Du kan ha all världens kunskap och utrustning, men det hjälper ju inte så mycket om man inte gör något med det.
Här är ett Ted Talk som Alan håller om sin filosofi för dig som är nyfiken. Visst finns det många såna här “självhjälpsmetoder” och böcker och de flesta är jag skeptisk till. Men jag tycker att Alan Fine är något på spåren här. Jag tror verkligen på att de flesta hinder i vår väg är de vi skapar själva, inte minst när det gäller tron på vår förmåga eller bristen på fokus. Tanken på att leka och utforska fritt från alla de begränsningarna är ju kittlande!
Känner du igen något av det här själv eller har du andra teorier om vad som boostar din kreativitet och förmåga?[:]
8 comments
Alltså wow vad intressant! Jag tror verkligen det stämmer…
Det är superintressant tror jag, som ofta tänker att jag behöver gå en kurs till eller prata med någon som kan. Men egentligen handlar ju allt om att våga börja, ha fokus och låta sig själv utforska tryggt och fritt!
Superintressant ämne!
Fastnade vid orden “rädsla att misslyckas” i din text. Där ligger nog mycket av mina hinder. Prestationsprinsessa som alltid vill att det ska funka… *suckar och himlar med ögonen åt mig själv*
Haha, tror vi är rätt så likasamma där – det är ju HEMSKT att misslyckas! Fast jag har börjat se igenom den där inre olyckskorpen, it’s all a lie! Man dör inte av att göra lite fel ibland, så länge man inte är lejontämjare eller nåt. Framför en skärm vågar jag nästan lova att inget misstag är dödligt 🙂
Åh, känner mig lite träffad där… Jag är mitt eget största hinder, så är det verkligen. För inom områden där jag tänker “hur svårt kan det va?!” så har jag ofta överträffat mig själv! Borde alltså kunna göra det på fler områden, om jag bara törs och tror på det. Bra tips!
Ja, det är bara att köra! Heja heja! Så fort de där tankarna kommer ska man fasen bli förbannad och lappa till dem. Enda gången jag förespråkar våld 😉
Verkar väldigt intressant, måste läsa eller lyssna på den! Tror också att vi skapar ganska många inre hinder för oss själva. Klart det inte är det enda som avgör, men det är en stor del.
Ja, jag tror verkligen det är en jätteviktig del för att få ut det vi kan. Sen kommer vi ju inte kunna allt, men tänk om en massa potential är innestängd pga fel fokus. Så synd ju!