Som en long lost vän man snubblat över igen. Lite så är det att ta upp skrivandet igen. Lite trevande i början, efter att hitta det naturliga flödet och bli bekväma med varandra. Hitta närheten igen.
Jag tänker ofta på att jag saknar tiden när jag skrev regelbundet. Var ute och fotade i alla möjliga och omöjliga ljus, på bättre och sämre platser. Hur jag kunde längta hem till brasan och soffan för där skulle jag skapa. Bilder och text. Bara jag och orden och bilderna. Jag bubblade av så mycket att förmedla.
Och det gör jag verkligen fortfarande. Men någonstans försvann leken och vanan och jag lurades bort av jobb och prestation och sorgligt nog av konsumtion. Av innehåll alltså. När hjärnan är lite trött så blir den lat. Och tar hellre emot än att skapa. Och sen växer tröskeln, orden blir rostiga och fingrarna stela.
Men lusten pockar på igen. Hasar sig försiktigt över tröskeln och kikar över kanten. Längtan efter något riktigt. Mättnaden från det andra, flyktiga.
Och här sitter jag nu igen, i soffan, framför brasan och fingrarna letar sig fram. Samtidigt som nyfikenheten på vad som ska komma tittar fram. Och en stark lust att följa min alldeles egna väg igen. Nånting säger mig att den vägen kommer hitta sin form i takt med att orden får komma ut. Så har det alltid varit och lär nog förbli.
Och här kommer några stunder från året. Bra har det varit.
3 comments
fina stunder <3
Men hej! <3
Vad kul att du skriver igen 🙂